Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 1

faders, så måste jag skaffa mig ett och, med Guds hjelp, skall jag laga så att detta mitt namn skall få en viss ryktbarhet. — Nå det låter höra sig! utropade Pierre. Men svara mig nu först uppriktigt: har ni någon tillgifven tjenare hos er: — Nej, jag är ensam i Paris. — Men ämnar ni ej taga någon sådan? — Hvad skulle det tjena till? Det är en lyx som mina förmögenhetsvilkor ingalunda tillåta mig. — Nåväl! herr baron, i er fars namn som gjort oss rika och lyckliga, i er mors namn, hvilken så högt älskade er, besvär jag er att tillåta mig afbörda mig en del af den tacksamhetsskuld hvari jag står till dem... — Hvad menar ni? — Tillåt mig att hos er anställa min son Michel, er dibror. — Ni är tokig, min vän, sade Renaud. Jag skulle beröfva er en son, er som jag har att tacka för lifvet! ... — Ni står ej i någon förbindelse till oss, monscigneur. — Hur kan ni säga det. — Nej, jag skall bevisa er det på ögonblicket. Kände jag er då jag tog upp er på landsvägen? Visste jag att jag gaf skydd åt min välgörares son? Nej. Hvad jag gjorde för er, skulle jag gjort för den förstkomne. Jag har sålunda på intet sätt betalt den tacksamhetsskuld hvari jag står till er far och följaktligen till er. Ni är ej skyldig mig något, då jag är skyldig er allt. Och betrakta vi