Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 1

— Om de äro döda, svarade Pierre, kan Gud allenkomma till er hjelp, monseigneur. — Och att tänka att jag, så att säga, haft i mina händer hemligheten af min börd! yttrade den unge adelsman: nen med en suck. — Hvad menar ni? — Denne Landry som jag trodde mig rädda från Bastiljen men som jag förde mot döden var just samme man till hvilken Madeleine öfverlemnade korgen hvari jag låg samme man som min fader inväntade i Joigny, densamme slutligen som förde mig till Pardaillans slott. — Är ni säker derpå? frågade Madeleine. — Jag kan knappt misstaga mig. Alla beskrifningar man gifvit mig på honom slå så fnllkomligt in ... — Var det, frågade Madeleine, an liten starkt byggd man med svart hår, tjocka ögonbryn, grå ögon? — Ack ja, det var han! Alltid samma beskrifning . . Alltid! ... utbrast Renaud msd sinnesrörelse. — Då hade jag rätt i hvad jag sade, återtog Pierre Trochu, att ni har att hoppas på Gud allena, monseigneur. Men det är en sak som vi aldrig få glömma: det är att vi ha er far att tacka för en jemförelsevis betydlig förmögenhet, att allt som finnes här tillhör er och att vi äro de ödmjukaste och tillgifnaste af era tjenare. — Jag tackar er, mina vänner, svarade Renaud rörd. M:me de Pardaillans omtanka har satt mig i skydd för behofvet. Jag är icke rik, men jag kan lefva anständigt, utan att ligga någon till last, hvem det vara må. Och efter jag ej har något namn, efter det jag bär ej är min