Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 1

— — 5 — — — idningarne från utlandet, att man om aftonen 1. 23 Jan. i Paris kunde få höra det gamla ropet: Lesve republiken! och :Marseljäsen, som ljöd från en sammanrotad, genom qvarteret Popincourt framtågande skara, tills det lyckades polisen att splittra denna och arrestera ett par af deltagarne, i hvilkas hem man fann upproriska skrifter. Härmed sammanstämmer, att det sista kejserliga trontalet, efter det oppositionen varit ovanligt lycklig vid de sist förrättade valen, kom med sådana förmaningar som dessa: Endast de ändringar äro varaktiga, som under tidernas lopp försiggå genom de allmänna sedernas förbättring. Dessa förbättringar skola härflyta af lidelsernas lugnande och icke af otidiga ändringar i våra grundlagar. Hvad gagn kan man ha at att upptaga i dag, hvad man förkastade i går? Har det då icke under de sista 80 åren icke talats tillräckligt om regeringsteorierna? Låtom oss sträfva att öfverallt jemte upplysningen utbreda sunda ekonomiska grundsatser, kärlek till det goda och religiösa principer 0. 8 v. Till dessa vittnesbörd om en mer el. ler mindre dold rörelse, hvilken under senare tiden måste ha utvecklat sig i Frankrike, kan läggas ytterligare ett, som kan hafva undgått dem, hvilka ej närmare följa den historiska litteraturen. Vid den tid, som föregick julirevolutionen år 1830, kan man säga, att det var en karakteristisk riktning för den franska historiska litteraturen, att så sysselsätta sig med den engelska revolutionens period, att Stuartarnes öde derigenom tramhölls som en spegel för bourbonerna. På Villemains Cromvells Historia, efter samtida memoirer och parlamentariska protokoller följde Boulay de la Meurthe med sin Skildring af Carl II:s och Jacob II:s regeringar?; Guizot kom med sin stora Samling af Memoirer angående revolutionen i England och började samtidigt utgifva sin Englands revolutionshistoria från Carl I:s tronbestigning till Jacob II:s fall; derefter kom Mazure med sin Englands under år 1688 utförda revolutionshistoria, och nästan samtidigt utkom det motsvarande verket: Contrarevolutionens historia i England under Carl II och Jacob II af Armand Carrel. Dessa historiska sammanställningar hade varit så allmänna, att Louis Napoleon, den nuvarande transke kejsaren, hvilken ej kunde finna sig tilltalad genom en uppfattning, enl. hvilken Ludvig Filips regering skulle komma att motsvara Wilhelm III:s, trodde sig böra försöka gendrifva den uti den första af hans historiska småafhandlingar, hans under år 1841 utgifna istoriska Fragmenter. 1688 och 18300. Omedelbart före sebruarirevolutionen år 1848 kom ett nytt slags stormsoglar. Charivari hånade år 1847 de många dilettanter, hvilka plötsligt uppträdde som transka historici och alla kastade sig öfver den franska revolutionen med samma förkärlek, hvarmed Alexander Dumas då valde samma scener till ämne för sina melodramer på Thåatre Historique. Det var år 1847, som Lamartine, hvilken påstod, att ÅFrankrike gäspar, utgaf Girondisternas IIistoria, hvilken skulle genast öfversättas på så många språk och snart åberopas som en anktoritet i så många parlamentariska församlingar; samma år utgaf TouchardLofosse Girondisternas ledares, Vergniauds UHistoria, Esquiros Bergpartiets Historia?, och Louis Blanc de tvenne första banden af Den franska revolutionshistorien. Strömmen var så stark, att äfven Michelet, hvilken i sin franska historia endast kommit till medeltiden, blef ryckt med och gjorde ett språng till sin skildring af den franska revolutionens historia, af hvilken de tvenne första banden ätvenledes utkommo redan 1847.