Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 1

BASTARDEN) Af PAUL SAUNIEm. Med en helt moderlig försigtighet lyfte hon upp den sjuke i sina armar och tryckte på hans kinder ett par kyssar. — Hvad ämnar ni nu företaga er, herr baron? frågade Pierre Trochu. — Till en början så snart som möjligt begifva mig tillbaka till Paris och derefter resa till Chåteau-Renard för att skaffa mig underrittelser .-.— Ni skulle ingenting få veta. För att ej taga i betraktande att det nu är tjugofem år sedan den tiden, huru skulle ni väl kunna få erfara hvad hvarken Madeleine eller jag någonsin fått veta den tid ni var anförtrodd i vär vård? — Ah! det är detsamma som att förtvifla! utropade Renaud. — Nej, hvarföre det? Om era föräldrar lefva, så är jag säker om att de ej förlora er ur sigte och att de blott vänta på det gynnsamma ögonblicket för att erkänna er. Tro mig. De älska er nog för mycket för att handla på annat sätt. — Och om de äro döda? inföll Renaud. ) Forts. fr. N:o 36.