Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 1

saken från en annan synpunkt, är det ej godt och tördelaktigt att ha ett tillgifvet hjerta nära sig? Michel är en god, hederlig, modig gosse, med ett glädtigt lynne; håromdagen såg jag honom stå och kasta benndrande blickar på er värja ... Tag honom monseigneur, jag besvär er derom! Paris är ej verldens ända och dit far jag ju alla dagar. Och såvida ni då och då tillåter mig att komma och omfamna min son ... Seså! saken är afgjord, utropade Pierre Trochu. Jag tackar er, monseigneur, jag tycker nu riktigt att jag andas friare eiter detta! Renaud, till hälften besegrad af den rörelse han erfor och nöjet att höra sin fars idelmod prisas, samtyckte att antaga Pierres anbud. Denna senare skulle just ytterligare börja tala om att det ej var någon uppoffring för honom då Madeleine hejdade honom. — Det är nog, sade hon, herr Renaud är svag. Detta samtal har tröttat honom för mycket och vi ha ännu atta dagar på oss för att förnya detsamma. Pierre insåg riktigheten af denna anmärkning. Renaud var verkligen mycket blek. — God natt! monscigneur, sade Pierre; vi lemna er — Ack! suckade Renaud melankoliskt i det han betraktade dem med ömma blickar, jag kan verkligen siigaatt jag nu nåstan återfunnit min familj Tröttheten öfverväldigade honom, hans ögon tillslötos och hufvudet föll tillbaka mot örongottet. Ett smalcende sväfvade på hans läppar. Då Madeleine och Pierre åter inkommo i sitt hvar