Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 1

han första gången får på hufvudstadens gator se munkar med de nationala färgerna och utanför kyrkornas portal prester med den tretärgade kokarden. Nen vi vilja här icke dröja vid dessa eller liknande upplysningar, som revolutionens historia möjligen kan hemta från de omförmälta arbetena, då de nya facta skiljas trån det räsonnemang, hvari de äro inhöljda. Hvad som deremot skall framhållas, är den i dessa arbeten återkomna grundriktning, hvilken, oafsedt alla andra olikheter dem emellan, endast ser revolutionen i förskönad dager. Biograferna identifiera sig så med de al dem skildrade personligheter, att allt som icke öfverensstämmer med deras uppfattning af dessas herrlighet, endast är kontrarevolutionens baktal och besudling, en följd af okunnighet och förföljelselusta, lejda eller köpta skribenters qvarlåtenskap. Robinet, som i detta fall väl är den lyckligaste, frikänner Danton, som redan före revolutionens utbrott såsom advokat förvärfvat sig någon förmögenhet, från att ha riktat sig genom revolutionen och från alla tillvitelser för immoralitet. Hamel vill trikänna Robespierre från afund, från brist på mecdlidande, som gjorde honom till en kall åskådare af det planmessiga menniskoslagtandet, och från alla de lögnens och förställningens konster, genom hvilka han, i motsats till den med klubbslag fällande Danton, hittills ansetts hafva kringsnärjt sina motståndare, tills han kunde störta dem. Bougeart frikänner Marat, nvilken tillochmed af den nu derför angripne Michelet blef betecknad som en afskyvärd poitisk ledare, från charlataneri, cynism, besticklighet, demagogi, grymhet; men han vågar likväl icke frisäga honom från en äregirighet, som gerna ville låta honom få namn at den förste ilosofen, den störste lärde och djupsinnigaste politiker, men, så lyder slutsatsen, den kristiga sjelfförnekelsen och ödmjukheten kan äfven på många sätt vara till hinder för en välgörande sträfvan. Genom alla de här nämada apologierna går åter igen hela den gamla oblandade beundran för revolutionen, såsom modren till en ny verld, endast ringa sympati för flertalet af de tega Girondisterna, dessa odrägliga pratmakare, hvilka likasom nutidens liberala saknade energi, denna väsentligen demokratiska dygd och ett så utprägladt hat till all aristokrati, att Bougeart, från hvilken jemväl de nyss citerade orden äro hemtade, försäkrar: Om möjligen en framtidens La Place, Lavoisier, Cuvier, Shakspeare, Rapbael, Descartes, kort sagdt, alla dess stora män skulle göra anspråk på att styra oss i deras intellektuela öfverlägsenhets namn, skulle vi säga dem: ÅIIerrar, vi vilja ej veta af eder och det at tvenne skäl: först och främst derför att j sammanblanden arterna, och tör det andra derför att vi öfver hufvud icke mera tro på auktoritetsarten (la seconde, dest que nous ne croyons plus au genre autoritaire). Man skulle vid genomläsningen at sådadana skrifter som dessa, då de tala om revolutionens förfärliga medel såsom hårda nödvändigheter, stundom kunna tro, att de skrifvits i den äldre republikens dagar, författade af en eller annan medlem at valfärdsutskottet. Bougeart, hvilken utan den ringaste antydan af något ogillande omtalar den förgudning, som efter Marats död blef denne till del, säger på ett annat ställe med anledning af Marats kärlek för musik, att detta påminner om Luther, och att det i allmänhet finnes tlera likheter mellan dessa tvenne revolutionsmän, än man skulle tro. Och Hamel klagar öfver, att GÖrekland begrät en Sokrates död, men Frankrike har ej förmått begråta sin ädlaste republikans död, hvars bild man omgif