Göteborgsposten – 12 februari 1866, sida 1

statsrådet Carlson, som oförändradt bibehöll sin lugna värdighet, då han till besvarande upptog alla de bittra mot traktaten gjorda anmärkningarne, och doktor Moberger, som med sin oöfverträffliga ironi ordentligt agade de gamla gossarne med satirens björkris, allt under det att de som icke deraf kände sig träffade, utbröto i den ena skrattsalvan efter den andra. Vare det nog sagdt, att sjelfvaste erkebiskopen deltog i den allmänna munterheten. Endast doktor Lindgren såg ond ut, och biskop Annerstedt hade stundom rörelser som antydde att han satt som på nålar. Tyvärr kan ingen referent troget återgifva doktor Nobergers yttranden. Om sådant vore möjligt, skulle man deri finna ett motstycke till det qvickaste som någonsin flutit ur Dickens eller Thackerays penna. I ett föregående bref har jag omförmält det skamliga anfall som hr Sundvallson tillät sig mot en afliden ledamot af borgarståndet. Jag vill tillägga, att Sundvallson blef behörigt tillrättavisad af borgmästaren Ödmanson, att nästan hela ståndet deri instämde och att förbittringen mot S. är så stort, att, om någon hade påyrkat hans utvotering, så hade bifall dertill lemnats. Den 11 Februari. Om jag de föregående dagarne varit mångordig och tråkig, så kan jag nu åtminstone Åfatta mig helt kort, hvilket gemenligen på riksdagen betyder ett längre föredrag — mycket långt för alla, utom för talaren sjelf naturligtvis. De föregående dagarnes heta strider på riddarhuset hade försatt ledamöterna i en temligt spakfärdig sinnesstämning. Endast frih. Rudolf Cederström, som har ett oräkneligt antal fraser till sin disposition och derföre är mycket slösaktig med den varan — var ännu ganska förgrymmad öfver det beslut som riddarhuset dagen förut fattadt. I hans tanke är detta beslut den andra akten i det stora sorgespelet, och han önskade, med svagt hopp, att de följande akterna måtte bli gladare. Han reserverade sig äfven mot nyssnämnde beslut, för att när segerjublet förklingat och segerkransarne förbleknat han gladeligt må kunna gnugga händerna och utropa: Ja, hvad var det jag sa 66 i Februari? Derefter beviljade adeln 214 mill. rdr till komplettering af statens jernvägsmateriel, afgjorde vidare en del betänkanden temligen knapphändig: och voterade slutligen om ett af hr v. Ehrenheim väkt inbjudningsförslag. Ledamöternas antal, som dagen förut uppgick till 434, hade nu plötsligt sammankrympt till 83. I presteståndet, der förr allt hvad regeringen begärde i anslagsväg underdån.-ödmjukast beviljades, har nu bladet vändt sig, och förthy beviljades ej mer än 2 millioner — i stället för 2 4 mill. som regeringen begärt till ökad jernvägsmateriel. Ståndets förhandlingar skulle aflupit i enighet, kärlek och sämja — om icke doktor Ternström på morgonen vaknat på orätt sida, och följaktligen blifvit ond, mycket ond. Han satte sig ned på morgonqvisten och skref ett om allt annat än ett kristligt sinne vittnande diktamen, och sedan han andäktigt deltagit i den inom ståndet uppstämda sången — Nin gerning nådigt skåda — så drog han upp sitt diktamen, i hvilket han beskyllde erkebiskopen att hafva i traktatfrågan undertryckt åtskilliga propositioner, och vidare ganska försåtligt angrep prosten Wennerström, dito angrep honom med smädelser, och mente tro på att han, Ternström, kunde undervisa den andre både i politik och mycket annat. Erkebiskopen som annars lätt brusar upp iakttog en särdeles god hållning, vädjade beträffande de mot honom gjorda tillvitelserna till ståndet, men tillrättavisade Ternström ganska allvarligt för hans anfall mot prosten Wennerström, genom hvilka Ternström öfverskridit gränsen för det tillständiga. Häri instämde nästan hela ståndet, och sjelfve biskop Annerstedt tattade Ternström i håret, men med silkestass. Ternström är vår SundvallWAWWA — — —