Göteborgsposten – 12 februari 1866, sida 1

Kirurgen aflägsnade sig, lofvade att tiga och, för at ej väcka misstankar, icke komma annat än på qvällarn sedan mörkret inbrutit. Febern kom, men fortgick på vanligt sätt utan at det onda förvärrade sig. — Det är ingen fara för honom, yttrade doktorn efte tre dagar: Madeleine och Brigitte suto ständigt hos Renaud, hvil ken de läto intaga de af läkaren föreskrifna medlen. Febrens häftighet minskades, yrseln upphörde och en tydlig bättring visade sig dag för dag. Snart kunde Renaud göra sig reda för sin belägenhe och varmt tacka dem som mottagit honom i sitt hem Man trodde sig då kunna underrätta honom att vicomte de Puylaurens genomsökt alla omgifvande byar för att fö reda på honom. — Må han komma! utropade Renaud. Men kirurgen förklarade att detta ej finge ske ännu på åtta dagar, och den sårade måste vara nöjd dermed Madeleine å sin sida var icke mindre otålig att se denn: tid förflyta. Medan hon på Renaud slösade sina moderliga omsor ger, anmärkte hon nemligen att vid den unge adelsmannen: hals hängde ett smycke, som hon trodde sig redan ha sett Hon meddelade Pierre Trochu denna egendomliga tillfällig het, visade honom smycket och ville försäkra sig om at det verkligen var samma föremål som hon fordom månger gång haft i sin hand. Allt lät henne tro, att det va samma smycke, och hon stärktes ännu mera i denna öfver