Göteborgsposten – 12 februari 1866, sida 1

Jag för min del reser nu a ällParis påldet att en förandring i mina vanor icke mätte framkalla misstankar. Michel skyndade af som en pil i riktningen af Villemomble, väckte kirurgen, hvars häst han sjelf sadlade, och återvände hem. Renaud hade ännu ej återfått medvetandet. Kirurgen började med att allvarsamt skaka på hufvudet, då han såg en person i ett så beklagligt tillstånd; derpå undersökte han såret och gjorde en betydelsefull grimas. Han drog ur fickan en mängd linne och omlade den första förbindningen. Familjen Trochu väntade ängsligt på att hon skulle yttra sig. Återkallad till sig sjelf genom de svalkande kompresser man lagt på hans panna, öppnade den sårade ögonen och kastade omkring sig en lång och förvånad blick. Kirurgen fortfor att undersöka honom. Hans vetenskap svek honom. — Dessa satans blessyrer i hufvudet! ... mumlade han emellan tänderna men med tillräckligt hög röst för att höras; man vet aldrig hvar man har dem. Om det ej har skett vidare skada än jag nu ser, så är det ett intet; men om det är någon oordning i de inre delarne ... man kan ej veta det. Febern skall komma . .. man måste vänta ... — Således, yttrade Madeleine, kan ni ej ge oss något hopp? — Jag har ej sagt detta. Om det ej skett någon skada i det inre, så är det en affär på högst fjorton dagar ... men jag kan ännu ej svara på den saken. Jag skall komma igen.