Göteborgsposten – 10 februari 1866, sida 2

Ni drar beskedligt handen ur fickan och sticker tummen i armhålet af er väst. — Nå, är det bra så här då? hja! Inte illa, ställningen är kanske bara något nonchalant, men det gör ingenting, det blir präktigt; rör er bara icke ur fläcken! — Hvad nu då? Ni sade ju att jag skulle iå röra på mig — Ja, gudbevars, men icke så länge ni gitter i ställning och det gör ni ju nu. — Hm! Hm! Nå, huru skall jag hålla husvudet? — Som ni vill, endast det blir naturligt. Ni lutar hufvudet något mera mot venstra än högra axeln. — Hm! säger fotografen, det der skulle vassa för en Alexander den Store, men oakadt man ibland kallar er så, torde det kunna kanske anses något aflekteradt om ni sjelf... — Men hur i all verlden vill ni då att jag skall hålla mitt hvfvud. — Rätt upp, för fanken! Ni håller er så rak som om ni sväljt en eldgaffel. — Så der, ja! Det är bra, men så der kan ni icke länge hålla ut; vi måste använda stödet. Och han klämmer in ert bakhufvud i en kylig jernring. — Si så der ja! utbrister han sjelfbelåtet, nu har ni åtminstone en naturlig ställning; naturen framtör allt, min herre.