Göteborgsposten – 7 februari 1866, sida 2

Från Töreboda skritves d. 5 d:s till Red.: Den vinter, hvarät man så mycket gladde sig, och som för tillfället såg så sofvande ut, räckte tyvärr ej länge; emedan töväder, som sedermera öfvergick till ett häftigt regnande, inträflado dagen derpå, så att hela naturen åter påtagit sig sitt vårlika utseende. Himlen är; nu hög och klar, solen skiner herrligt och en! trisk sydvestlig vind blåser starkt, så man) glömmer, att det är i början af den annars så kalla Göje-månaden. Bort derföre med alla törhoppningar om slädpartier, skogskörslor och alla andra vinterliga förrättningar, en mjölnare-vinter, som en bonde här så naivt uttryckte sig häromdagen, kan icke åstadkomma några sådana fördelar. KRågarne häromkring äro, det oaktadt, vackra och lofvande, fastän de på några ställen något gulnat. — Tappningen at kanalen har härstädes fortgått några dagar för murningen af den sidan, som är utsedd till kaj-plats, hvarigenom man, då man vandrar dit och kastar en blick i kanalen, icke litet förvånas öfver den ringa vattentillgång, som der finnes. — En härstädes bosatt enketu Kylander, som idkar en icke obetydlig diversehandel och hvilken för nära två år sedan blef, genom inbrotts-stöld, frånstulen ett varulager af c:a 600 rdrs värde, hvilket lager, oaktadt alla möjliga efterspaningar man icke lyckades få reda på, har återigen varit utsatt för missödet att få besök af nattliga industririddare at det slaget som hatva till lefnadsuppgift att fråntaga sin nästa hans välfångna egendom. Denna gången stannade det, dess bättre, vid ett misslyckadt försök. Tjufvarne hade nemli-en, då de icke kunde bryta sig in genom den starka dörr, som leder till en på gården befintlig byggnad, hvarest hon har åtskilliga viktualier förvarade, uppbrutit en vedboddörr straxt bredvid den förstnämnda, i tanka att inkomna genom den, sönderbryta brädväggen, som skiljer bodarne från hvarandra. Men ätven detta törsök misslyckades, ty dörren var fastare än de trodde, äfvensom skrämde det deraf uppkomna bullret dem från att allvarligt gå i botten med saken. — En i Lyrestad bosatt man vid namn Hermansson, hvilken, född i Östergötland, törut varit inspektor, men nu på gamla dagar försörjt sig med en liten landthandel, hade åsamkat sig en större skuld för hvilken han blifvit lagsökt och hvilken exekutivt måste uttagas. Då nu detta skulle verkställas, tog han sin mössa och käpp, sägande till en sin piga: Um nu någon skulle komma och fråga efter mig, så säg att jag har gått till åttonde slussen, hvarefter han begaf sig till kanalen, i hvilken han kastade sig hufvudstupa, sedan han först nedtryckt sin käpp i jorden och på den hängt sin mössa. — En slussvakt Nilsson, hvilken i öfver 20 år med pålitlighet skött sin befattning och som ännu innehar den, ej långt ifrån Sjötorp, fick för någon tid sedan sig tilldelad Patriotiska sällskapets medalj för trogen och långvarig tjenst, en hedersbevisning, som sällan lärer tilldelas kanalbetjeningen. — Spekulationen att till England från Sverige exportera slagtad hornboskap har, såsom man vet, understundom misslyckats, i följd naturligtvis af vidriga stormar, som fördröjt fartyget på vägen, så att det färska köttet hunnit blifva skämdt. Frih. II. v. Essen på Kaflis, en af vår orts största possessionater, har råkat ut för ett dylikt missöde, ithy att det fartyg, som var lastadt med kött efter flera nedslagtade oxar (antalet lärer vara 25) på resan till England så länge uppehölls af motvind, att, då det framkom till sin destinationsort, köttet befanns vara så skämdt, att det måste kastas öfver bord, Ehuru frih. v. Essen, såsom varande rik, hade rygg att bära denna ej obetydliga förlust, så måste den i alla fall kännas obehaglig, synnerligast som den utgick ifrån den vackra ideen att genom exporten at kött uppmuntra andra orters landtbrukare till efterföljd, och på så sätt befrämja en af våra vigtigaste näringsgrenar: ladugårds-skötseln. — I Finnerödja församling, som törr utgjort en del af Hotva regala pastorat, men som genom d:r Carlanders död blifvit sitt eget prestgäll, finnes ett pastorsboställe utgörande ett halft mantal, och hvilket tillhört brukspatron Camitz på Borrud. Församlingen har årligen såsom ett slags arrende betalt till hr Camitz en viss afgift för det dess pastor fått bebo och disponera gården. Välviljan hos brukspatron Camitz för Finnerödja församling har nu visat sig stor, i det han för evärdelig tid till nämnde församling bortskänkt denna sin egendom, I mot vilkor likväl, att en obetydlig penningsumma, 60 rdr, årligen betalas till honom, och