Göteborgsposten – 7 februari 1866, sida 2

Ja, monscigneur. — Fort, låt henne komma in! utropade de Puylaurens med en liflighet som hans kammartjenare ej kunde förklara. Susanna inträdde. Hon var blek och nedslagen. Hennes ögon voro röda och uppsvällda, som om hon gråtit. — Huru är det med dig, mitt barn? frågade vicomten, förvånad öfver det uttryck af smärta som hvilade öfver kammarjungtruns anletsdrag. — Ack! monseigneur, vi äro mycket olyckliga. Om hvilka talar du? — Om min herrskarinna och mig. Du älskar då mycket din herrskarinna? Skullo jag ej älska henne? Jag är ju skyldig henne allt Nen nu är det ej nog med att vi äro i okunnighet om herr de Francheterres öde, utan man vill äfven gifta oss! Nej hör man på bara! utbrast Puylaurens med ett komiskt uttryck i sin röst. — Ah! monscigneur, det är ingenting att skratta åt. Vi älska ej den person som man vill gifta oss med! Vi vilja alldeles icke ha honom! — Hvad! Tänker man gifta er båda två med samme man? Monscigneur skämtar, och likväl är saken allvarsam. När jag säger oss så är det om min herrskarinna jag talar; men jag är så tillgifven henne, att det tyckes mig som om jag sjelf erfore allt hvad hon erfar. — Jag skulle vilja hålla vad om att din herrskarinna