Göteborgsposten – 7 februari 1866, sida 2

är god, ung och vacker. Derföre vill jag ej låta så vackra ögon som era längre grata ... Med dessa ord drog de Puvlaurens den unga flickan till sig, fattade tag i snibben af hennes förkläde och aftorkade dermed de fuktiga ögonen. Derefter fattade han hennes händer, såg henne stadigt i ögonen och yttrade: — Mitt barn, jag vill anförtro dig en stor hemlighet, oaktadt du är qvinna och dertill en ung qvinna, det vill säga i dubbel grad obetänksam. Men du har hjerta, du älskar din herrskarinna, och det är en tillräcklig garanti för mig. — Oh! ni måste veta något om honom? utbrast Susanna, hvars drag lifvades af en stråle af hopp. — Verkligen! du har redan anat det? — Ja, ty monseigneur är god och skulle ej vilja gäckas med vär smärta. — Deri har du rätt, på min ära! Gå derföre och öfverbringa denna nyhet till din herrskarinna som jag ej känner men hvilken jag ofta hört omtalas: Renaud lefver. — Verkligen! utropade Susanna, i det ett gladt leende lät hennes hvita tandrader synas. — Ja, han lefver. Just denna dag har jag sett honom, talat med honom. — Huru kommer det sig då, att vi på fjorton dagar ej sett en skymt af honom. — Emedan han varit sårad och oförmögen att hålla sig uppe, samt derföre att det blott är två dagar sedan han blef feberfri. — Och hvar är han? När återkommer han?