Göteborgsposten – 7 februari 1866, sida 1

vudet och så många saker att tänka på, att han till en början ej erinrade sig hvad Pierre Trochu var för en person. Kammartjenaren som väntade på hans svar om den tidige gästen finge införas märkte vicomtens villrådighet. — Det är, sade han, samme bonde som för fjorton dagar sedan var här och hos hvilken monseigneur dagen. förut hade uppehållit sig. — Aha! godt, utbrast Puylaurens i det han slog sig för pannan, nu vet jag. Låt honom inträda. Hans ansigte uttryckte en liflig förvåning. — Hvad kan denne man vilja mig? mumlade han för sig sjelf. Pierre Trochu blef införd. — Det är du? utbrast vicomten häftigt. Hvilken anledning för dig hit? Tala! Skulle du slutligen ha upptäckt? . : — Jag anhåller att monseigneur täcktes visa mig en ynnest, sade Pierre med mycken kallblodighet, oaktadt han kastade oroliga blickar omkring sig. — Hvad då? frågade vicomten. — Vi äro ju ensamma, är det icke så? — Utan tvifvel, men hvad menar du? — Jag ville bedja att monseigneur ej gjorde mig någon fråga. — Men hvad är orsaken till att du kommit hit? — Jag är hitkommen för att i all ödmjukhet bedja monscigneur göra mig ett besök i Montreuil redan denna dag. — I hvad ändamål?