Göteborgsposten – 7 februari 1866, sida 1

MD Hela Fersenska egendomen har nu genom köp öfvergått till en byggmästare Andersson, som för c:a 20 år sedau ankom hit från Skåne såsom muraregesäll. Han har efter hand vunnit stort förtroende tör skicklighet och redbarhet. De många storartade arbetsföretag han på entreprenad åtagit sig, har han utfört med omsorg, och han har samlat en betydlig förmögenhet. Huru han kommer att använda den förra Fersenska egendomen, är ännu obekant, men att han på den realiserar någon stor ide, antager man som atgjordt. Rörande värdet och beskaffenheten at en annan stor id, äro deremot omdömena högst skiljaktiga. Jag menar det grefliga Taubeska Stenby-aktiebolaget, som, huru man än betraktar det, afser att förskaffa dess stiftare 900,000 rdr såsom räntefritt rörelsekapital, mot säkerhet i en egendom, som ej är värd öfver 200,000 rdr. Hufvudstadens polisdomstol har förklarat den utlottning af aktier, som skall förskaffa en del aktieegare olika stora vinster utöfver deras tillskott, såsom z2cke varande lotteri; men dermed torde väl icke frågan vara afgjord, ty den tullföljes af allmänna åklagaren. Äfgöres frågan så att det Taubeska lotteriet är en tillåten spekulation, så kan man antaga att en massa dylika lotterier etableras till allmänhetens förvillande och förledande, ty dertill är onekligen frestelsen i hög grad stor. Det berättas att grefve Taube verkligen lyckats afsätta 10,000 aktier, och att han sjelf jemte några kontorsvaktmästare dervid varit mycket verksamma, de senare mot rätt hederligt arvode. Men svårigheten torde väl ändå blifva att afsätta så stort antal aktier, att den inflytande summan motsvarar grefvens behof af kapital för de skogsaffärer, hvari han inlåtit sig och som hittills åtminstone icke bedrifvits med framgång. Björnstjerne Björnsons De Nygifta har gjort stor lycka på Dramatiska teatern. Alla äro ense om att Björnstjerne Björnson äfven som dramalisk författare är en utmärkt talang. Den unge hr Elmlunds utförande af den nygifte mannens roll erkännes som ypperligt, och man ser i honom en artist med en vacker och lofvande framtid. Det är med tilltredsställelse som denna åsigt delas af alla, icke blott för hr Elmlunds egen skull, utan äfven af ett annat skäl. Man erinrar sig huru bittert hr Hyltn-Cavallius angreps såsom teaterchef. Allt som han arbetade för ogillades, förkastades, hånades. Det är dock från den af honom grundade elevskolan, som teaterns samtlige yngre talanger utgått, och utan dessa skulle teatern nu sannolikt bestått at halft utslitna artister. Man skall snart medgifva — man gör det redan fastän motsträfvigt — att hr Hylten-Cavallius har gjort sig förtjent af tacksamhet för hvad han verkade som teaterchef, att han vrättvist behandlades äfven af tidningspressen, och alt hans största fel både i de fullblodigas och medelklassens ögon bestod deri att han tillhörde medelklassen, hvilken — så besynnerligt det än kan förefalla — sjelf aldrig förlåter att någon den tillhörande arbetar sig upp till en högre samhällsställning. Också, när nu en ny teaterchef efter frih. v. Stedingk skall utses, så är den bildade medelklassen ense om, att ingen ofrälse dertill skall komma i fråga, och Gud hjelpe den nye teaterchefen, vore han än så utmärkt, om han hette Andersson, Pettersson eller Lundström-. Apropos orättvisor, så har äfven jag en sådan att erkänna och afbedja. Jag har tillförne yttrat mig om ÅIndustri-barackerna på Carl XIII:s torg och har, som ofta är fallet, bedömt ett halfgjordt arbete. Ju mera detta byggnadsarbete fortgår, och det går både fort och väl, desto större blir belåtenheten dermed. Det blir ett industri-palats efter våra tillgån