Göteborgsposten – 6 februari 1866, sida 1

som aldrig äro belåtna med fullmäktiges ne gociationer i afseende på jernvägslånen. I gå voro de som vanligt utsatta för klander i all: stånden, mer och mindre humant, men di klandrades emellertid, allt på den basis son statsutskottet uppstäldt i sitt betänkande, avil ket dock i sötsura ordalag innehöll tillstyr kande af decharge. På riddarhuset fann ingen at riksgålds fullmäktige för godt att uppträda. Tillochme deras ordförande, då 1864 ars lån afslöts frih. Tersmeden — var ej tillstädes, hvaröf ver hr v. Francken yttrade sin förväning hvilken han yrkade skulle i protokollet förva ras. Frih. Klinkowström var ond — men utan verkan — derötver, att statsutskotter icke velat trumta igenom fullmäktiges proto koller. Decharge meddelades på sitt utskotte föreslagit. Till stor lättnad tör presteståndet, till än större glädje för protokollisten, men till allra största grämelse för boktryckaren ha de begge väldige debattörerna och riksgäldsfullmäktige, riksarkivarien Nordström och komminister Beckman icke säte i ståndet — annars hade väl ståndet suttit ännu med spänd väntan på slutet af den genomförda kritiken. Emellertid hade den förre i Dagligt Allehanda spelat prevenire och med dämpad rås:Ä tillbakavisat det otillbörliga i de mot fullmäktige riktade anmärkningar, och det kom biskop Annerstedt väl till godo, hvadan resultatet blet att anmärkningarne förkastades, dock på en rösts öfvervigt. Ä I borgareståndet var hr Lindström sträng, mycket sträng — ja så sträng, att ur Sundvallson, som aldrig hittills gjort sig bekant för finkänslighet, tog fullmäktige i försvar, men beskyllde statsrevisorerna för partiskhet och kittslighet. Hr Lindström hade debiterat fullmäktige för bristande nit, hufvudlöshet, ohöfligt bemötande mot långifvare och ytterlig tanklöshet, men ville dock icke lägga sten på börda, försäkrade han. Hr Staaff, ledamot af statsutskottet, blef stucken, förmenande att hr Lindström angripit äfven nämnde utskott, och ve den som så gör! Åtskilliga ledamöter som varit statsrevisorer kommo så långt med hr Sundvallson, att han medgat, att de stränga ord han begagnat varit riktade blott mot hr Lindström, men så hade också hr Lindström styrt revisorerna, bedyrade hr S. Hr Witt bröt en ny väg. Fullmäktige hade gjort så godt de kunnat. Men institutionen var felaktig, enär den bestod till hälfen af prester och bönder, som alls intet förstå i dylika ting; annorlunda hade resultatet blifvit, om tolf sådana finanskarlar suttit der om hr Lindström (hvilken i parentes sagdt ej illhör samma fårahjord som hr Witt). För frigt ordade hr Witt om öfverseende med fullnäktige. Hr Rinman — sjelf fullmäktig — jöd till att försvara kollegerna, men det blef äde knaggligt och kort. Betänkandet godsindes och decharge beviljades följaktligen. Bondeståndets fullmäktige i riksgäldskonoret äro otillräkneliga, mente Forssbäck, nen ville dock ej ens lemna dem decharge. slef likvist spakare mot slutet, sedan han fått eta att om decharge vägrades, så måste alla illmäktige afgå och då kunde messfall inkäffa i kontoret, och Gud bevars väl för att i illa skulle ske. De öfriga talarne förde landret i så humana ordalag, att fullmäkgana tackade derföre och förmärktes ej vara venägna att stanna qvar i kontoret, om de bli ervalda. Betänkandet godkändes. Ekonomiutskottets betänkande med förag till utvidgande af qvinnans medborger;a rättigheter behandlades, men afslöts ej i Idarhusets förmiddagsplenum. Blott några lare hunno uppträda, ibland dem, emot för— 22— — — —