Göteborgsposten – 6 februari 1866, sida 1

— .—— Häcfknä att hans dotter kunde älska en man som ej hade någon familj och ej egde någon rättighet till det namn, under hvilket hans tvifvelaktiga personlighet gick och gällde Hade man ej under högtidliga förhållanden rätt att fråga Renaud, med hvilken rätt han bar namnet baron de Franscheterre. M. de Valenc var icke ens långt itrån att föreställa sig det Renaud tagit det i sin egen funtasi. Och likväl kunde han icke dölja för sig sjelf, att Blanche hade tycke för denne äfventyrare. emottagen och ippfostrad af M. de Pardaillans villgörenhet. Var det en allvarsam kärlek? Grefvens fåfänga vägrade till en början att tro derpå. Det var, tänkte han, på sin höjd blott fråga om ett ungdomsminne, så mycket slifligare, som Renaud var den ende man Blanche nagonsin sett. Också borde detta minne hastigt utplånas i närvaron at den mängd rika och betitlade ädlingar, hvilka utgjorde hans umgänge. Det var midt ibland denna eleganta aristokrati som M. de Valencc, utan att söka det, tunn det palliativ, hvilket han förgåfves begärde al sina inbillnings ressurser. Ibland de gamle deltagarne i hans ätventyr befann sig en adelsman, som i sig törenade allt hvad M. de Valenec önskade. Markis Oskar de Tourville var några år äldre än han. Han var omkring fyrtiofem år gammal, väl bibehållen, vil putsad och parfymerad, hvilken ännu ej erhållit snö i håren, som ännu ej till följe af någon bräcklighet kunde anses för gammal för äktenskapet, som åtnjutit och ännu åtnjöt anseende för att vara en vacker karl. Det är ej så stor skilnad som man skulle kunna tro