Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 2

ej förklara huru det kom sig, att han efter sin ankomst till hofvet, hvarest han icke kände någon, kunnat komma i fiendskap med kardinalen. Det brutala sätt på hvilket grefven för Blanche omnämnt den sannolika utgången af Renauds strid, och den svimning, som dervid bemäktigat sig henne, tillät ej den unga flickan att till honom rikta flera frågor. För öfrigt visade grefven en synbar motvilja för att tala om detta ämne och undvek omsorgsfullt hvarje hänsyftning på den unge adelsmannen. Blanches sorgsenhet hade ej undfallit honom, men han hade hoppats att det blott var ett flyktigt moln, som hofvets förströelser inom kort skulle skingra. Hans förhoppningar gingo ej i fullbordan. Ju längre tiden led, dess sorgsnare blef den unga flickan. Grefven var mycket orolig och funderade på att finna ett kraftigt botemedel. Slumpen gjorde att han fann ett sådant. M. de Valenc6 hade blifvit enkling så tidigt, att han knappt hunnit öfvergifva sina ungkarlsvanor. Hvad han för öfrigt sökt i äktenskapet, var mindre en maka än ett tillfälle att förstora sin förmögenhet, och hans operation hade nära nog lyckats. Han hade visserligen fördubblat sina inkomster, tillbygdt sitt hotell och uppträdt storartadt vid hofvet. Men af alla de drömmar som M. de Valence varmast hyllat och som mest skulle smickrat hans egen kärlek, var att få en son. En son, det ville för honom säga fortsättningen af hans namn, af hans elegans och hans rang. Himlen hade vägrat honom denna tröst. (Forts.)