Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 2

rån Utlandet. Den feniska rörelsen börjar synas England allt mer och mer allvarsam. Det finnes der nu icke längre någon, som känner sig hugad att le åt det feniska brödraskapet, och tillochmed de tidningar, hvilka törr anförde skrattkören, ha blifvit allvarliga, i det de erkänna, att ett tolks förtviflan under ingen omständighet bör göras till föremål för hån, vare sig att missnöjet är berättigadt eller icke, och antingen folket bemannar sig till lyckliga kraftansträngningar eller förspiller sin styrka i vanmäktiga sammansvärjningar. Veckobladet Saturday Review, som länge framställt den feniska rörelsen i falskt ljus, nödgas nu sjelf erkänna, att den åsigt är uppenbarligen osann, att den feniska rörelsen endast finner anslutning hos en dåraktig pöbel, som vill nedslå allt och plundra de rika. Det finnes inga bildade, rika eller förnuttiga Fenier; men derför alt de äro okunniga, fattiga och dumma, vilja de likväl icke plundra. De äro fast ötvertygade om, att de strida för sitt fädernesland, och skola i alla fall samlas till en sådan kamp. Det patriotiska band, som sammanknyter dem, är starkare än religionens och de egoistiska intressenas band. Inför den seniska sammansvärjningen är det omöjligt, att längre fasthålla vid den illusionen, att Irland utgör en harmonisk lem af det britiska riket. ben feniska rörelsen är en protest emot oss och vår illusion — en protest, som är allvarlig och mäktig, isynnerhet derför att den utgår från massan af det irländsha folket, hvilket vid alla föregående upprorsförsök endast kommit föga i betraktande. Tron på, att den feniska saken inom kort skall låta sig genomföras, har väckts genom Unionens seger i Amerika, och den låter ej undertrycka sig, såsom erfarenheten redan har visat. Om en allvarlig fer