Göteborgsposten – 2 februari 1866, sida 1

byggda. Nästan öfver hela sin längd är kullen besatt af hvita murar, skilda så ifrån hvarandra att det blir en lämplig fördelning mellan dom af luft, sol och ljus. Det är ett blandf de mest utmärkta ställen för trädgårdsskötsel som finnas i Paris omgifningar, hvarest denna industri likväl nått en hög grad af utveckling. På dessa murar utbreda sig spalierer at persikooch aprikosträd öfverallt, hvilka gifva frukter som fått en viss ryktbarhet inom den gastronomiska verlden. Då man första gången skådar denna bizarra tassa, måste man bli till en viss grad förvånad vid åsynen af dessa isolerade murar som ej tyckas ha något föreningsband sinsemellan, och hvilkas hvita färg skarpt bryter af mot den grönska som omger dem. Man kan svårligen göra sig reda för hvad man ser. Det är för mycket putsadt, for mycket vinkelrätt för att att likna en ruin; lika litet kan mun tro det vara en park eller en trädgård och då man derföre ej på förhand vet hvad man har framför ögonen, är det nästan omöjligt att kunna ana att man här får betrakta en af de mest utmärkta anstalter inom horticulturindustriens område. Visserligen hade vid den tidpunkt hvarom nu är fråga denna industri ej ännu gjort några synnerliga framsteg; men perspektivet af denna kulle varfungefär detsamma då som nu. Ungefär midt på sluttningen af kullen, på nästan lika afstånd från Montreuil och Neisy-le-Sec, stod ett litet gulmåladt hus, isoleradt från alla öfriga boningar i trakten, hvilket bestod endast af en enda våning hvars tak var