Göteborgsposten – 2 februari 1866, sida 1

en, hos E. Dahlström, i Majorna, hos T. Nilsso Götel tal så betydligt växt till. Man har väl kommit under fund med att när det regnar på presten, så droppar det på klockaren. Bondeståndet visade sig liberalt, till sin heder, genom att bifalla dels allt hvad statsutskottet föreslagit rörande eftergift af vissa danaarf, och dels hvad ekonomiutskottet föreslagit rörande norrmäns och danskars rätt att i Sverige idka handel, handtverk och andra näringar. Bergoljelandet i Amerika. Såsom vi förut någon gång omnämnt utsände Times i början af förliden höst en at sina korrespondenter, för att närmare taga reda på de förhållanden hvilka utmärka det s. k. bergoljelandet i Norra Amerika. Vi låna ur det sista af korrespondentens bref följande beskrifning öfver hvad som tyckes vara den intressantaste punkten i hela det underbara territorium, som kallas oil country, nemligen den nyanlagda staden Pithole city: Med det amerikanska uttrycket a curduroy-road-, börjar korresp., menas en väg som blifvit anlagd genom en skog i hvilken ingen väg kan läggas och hvarest de naturliga svårigheterna ökas derigenom att träd blifvit fällda öfver sjelfva vägen. Jag har dock sett curduroy-vägar anlagda både i Amerika och vestra Canada, på hvilka man någorlunda kunnat taga sig fram, vare sig till häst eller med en lätt vagn, men den som leder till Pithole är ötver all beskrifning afskyvärd. Det är en osammanhängande bädd af grenar och träd, mellan hvilka hvassa till en del dolda stub bar sticka upp efter nedhuggna buskar, mot hvilkas spetsar hästen oupphörligt snafvar och dervid ömkligen söndersargar hofvar och ben. Förvandlas denna snafning till ett fall, så kan man hålla tio mot ett att han spetsar sig sjelf eller ryttaren — kanhända båda. Etter omkring en mils dylik färd kommer man ut på kanten af en hög backe och skådar ned i en djup skogbeväxt dal, hvars båda sidor äro till hälften afröjda för att lemna plats ät en stor stad at trähus, hvilka dels äro målade hvita eller gröna. dels omålade. Staden sprider sig vidt och bredt, med stallar, boningshus, hoteller, magasiner m. m. dels färdiga, dels under byggnad, i alla riktningar. Dotta är Pithole City, som ännu i April månad 1865 var en ouppröjd skog, tillhörig en ötveransträngd och underbetald Pennsylvania-sarmer. Nu har staden emellan 8 och 10,000 innevänare och synes, i fall allt går väl, komma att innan ännu ett år förflutit innehålla dubbelt så många. Allting är här sa ywuerligt olika med hvad vi i gamla verlden äro vane att se, att det är svårt att gifva en beskrifning som lemnar ett begrepp om platsen och alldeles omöjligt att framställa en jemförelse som utgör en parallel med densamma. Det är en stad som är fullt bebodd ehuru blott halfbygd, en stad som är det stora centrum sör den stora bergoljeaskären. en stad som ligger utStrödd bland en skog mellan ojemnt afnuggna granstubbar och omgjordad at en ordentlig sjö af djup seg smuts. I olikhet med hvad som är tallet i Oil city, finnas dock här inga oljebrunnar — allt detder ligger i ädalon längre ned. De smutsiga kanaler hvilka utgöra gatorna äro åtminstone breda och rymliga, medan de eländiga gränderna i Oil city ofta äro lika djupa som breda. Pithole är med ett ord icke likt något annat än sig sjeltt, icke ens i Petrolia, hvarest allting är besynnerligt och främmande. Då man vadar ned från kullen till den första gatan, blir man alldeles förvildad af bullret al sågar och hamrar, ty allt befinner sig här under byggnadsproceduren eller är, ifall ett hus blitvit fem