Göteborgsposten – 2 februari 1866, sida 1

———7——255——115,——7— —p——— Hon hade beslutat att vända sig till den adelsmar som föregående afton skyddat henne mot gardistens kurtis och hvars namn och bostad hon fått veta, samt begaf sig direkte till vicomte de Puylaurens. Helt visst kunde hor ej ha vändt sig till någon lämpligare person, alldenstund vicomten var Renauds intimaste vän. Men då han olyck ligtvis sjelf ingenting visstg, kunde han ej heller gifv: kammarjungfrun några underrättelser om Renaud, och hor måste sålunda, tvärt emot hvad hon hoppats, återvände utan att kunna lugna Blanches dödliga oro. Alla menniskor hade sålunda blifvit allvarsamt oro liga till följe af Renands försvinnande. Herr de Valenct ensam gladde sig innerligt deråt. I Föröfrigt syntes han, trogen den rol af låtsad likgil. tighet som han antagit, ej på minsta sätt förundrad dö han senare återsåg sin dotter och funn henne återställc från den häftiga skakning som hans obetänksamhet framkallat. Han vårdade sig knappt nog om att uttrycka er obetydlig begäran om ursäkt öfver att han, såsom hans ord föllo, genom sin oförsigtighet sårat den helt naturliga känslofullheten hos ett barn. Följande morgon infann sig Louis de Puylaurens enligt sin vana, oaktadt han kommit mycket sent hem, vid Monsicures lever. — Monscigneur, sade han till honom, jag kommer för att bedja ers höghet om tillåtelse att få aflägsna mig under ett par dagars tid, kanhända. — Åh verkligen! utbrast Gaston sorglöst. Hvad är