Göteborgsposten – 2 februari 1866, sida 1

Hl 477 1 D—:e 44d11.: U—ä—— ——— Att presteståndet utkorade advokatfiskal Rydqvist till statsrevisor innebar, som jag förut antydt, ett godtköpshonorarium för hans protektionistiska verksamhet. Men valet är icke grundlagsenligt, alldenstund statsrevisorerna skola granska fonder, för hvilka hr Rydqvist, såsom advokatfiskal i kommerskollegium, är redovisningsskylaig v-uertid inträffar det egna förhållande, att sedan hr Rydqvist nu blifvit vald kan han i revisionen fungera, äfven om han at alla öfriga revisorer anses inkompetent. Det beror endast på hr Rydqvists egen uppfattning af det konstitutionelt tillbörliga, om han skall mottaga eller afsäga sig förtroendet, och detta hans beslut motser man med en viss nyfikenhet. Ty man antager att br Rydqvist, som gerna velat bli riksdagsman, nu åtminstone nöjer sig med en revision. Men raktningen för grundlagen? Alltså en ny Herkules på skiljovägen. Bevillningsutskottets betänkande i den franska traktattrågan är nu tryckt och utdeladt. De dervid fogade reservationerna äro märkligast. Betänkandets antagande sans phrase yrkas at 3 adelsmän och alla tolf borgarne. Traktatens förkastande påyrkas af 4 adelsmän och 9 prester, samt en bonde, hvilken här fungerar som deras klockare. I spetsen för förkastelsepartiet har major Wolfkelt ställt sig med en läng reservation. Det är egentligen drufspriten som slagit den annars ofantligt nyktre majoren i hufvudet, och den redlige dannemannen hickar af bara häpnad öfver så mycken fransk spirtus som skall komma in. I gårdagens plenum på riddarhuset parlerade frih. Klinkowström för ett gemensamt ständermöte innan bevillningsutskottets traktatsbetänkande skall definitift afgöras i stånden. Frågan om tackjernstiondens afskaffande framdeles, då regeringen derom afgifver proposition, rönte bifall både hos adel och borgare. Men de båda första stånden voro njuggare än statsutskottet i afseende på åtskilliga danaarss beviljande, fastän dessa skulle tillfalla — folkskolor. Tillochmed generaldirektör IIuss talade mot medlens användande för detta ändamål. Några hundra riksdaler räddades alltså för staten. Presterna förkastade med en rösts öfvervigt förslaget om ömsesidig rätt för norrmän och danskar att tå bosätta sig och idka handel och näringar i Sverige. Majoriteten vädrade farligt intrång och skandinavism. I borgareståndet ordade hr Staaff åtskilligt mot förslaget om kronomedlens ötverflyttning från ränterierna till bankerna. Hr Witt predikade likaledes deremot, hr Bergman menade, och hr Bolinder förutsade att det skulle gå rakt på tok. Men ståndets affärsmän törsvarade förslaget, och då hr Björck upplyste alt de förespeglade vådorna kunde förebyggas, och att saken förtjente påaktas, så vardt hrr Staafls, Witt C:o ord sådde på hälleberget. Samma förslag behandlades mycket grundligt i bondeståndet. Rundbäck var förslagets itrigaste motståndare; hans argumentation var som vanligt originell men långirädig. Kiksbankens tillvaro skulle sättas på spel, upplyste han — men hans varningar båtade föga, han fick blott 27 med sig, och det var alldeles tör litet. Märklig var den förändrade sinnesstamningen nu mot förr, rörande de enskilda bankerna. Förr var ståndet dessa låneanstalter ytterst obenäget. Man hade haft lust att bränna dem och alla dess innehafvande förbindelser. Nu inser man att privatbankerna icke åro så rasande att ha, troligen sedan deras an————