Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 1

LLCCU — — — — ——-5förhöjes. Derpå kan måhända säljaren (producenten) vinna, men köparen förlorar aldra minst lika mycket, och då de på konstladt sätt förhöjda priserna endast kunna aftvingas den inländska köparen, blir vinsten för nationen derigenom icke större, utan tvärtom mindre; ty tördyrandet af en vara och brist på densamma följas städse åt. Om man t. ex. genom en oblyg tull förhöjer priset på ett stycke kläde (eller fläsk) från 10 till 18 Sp., blir följden, att visserligen äfven den inländske fabrikanten (eller producenten) kan at sina landsmän erhålla 18 Sp. för hvad som endast är värdt 10 Sp. men nyttan deraf för det allmänna ökas icke. Landet vinner derpå intet; ty den sanna vinsten — arbetets resultat, sjelfva produkten — klädesstycket (eller fläsket) blir derigenom icke mera lämpligt att skydda mot kölden eller tillfredsställa flera personers behot — kortligen, dess brukbarhet blir derigenom icke större. Men tingens nytta består just i att förbrukas, icke i att säljas eller köpas, och den beror på deras förmåga att afhjelpa våra brister; om det derför icke är denna, utan en föråldrad tariffs maktspråk, som framkallar de höga priserna, om dessa sålunda icke äro naturliga utan med konst uppdrifna, så är det tydligt, att de ej heller kunna begagnas som måttstock, då man vill uppskatta resultatet af nationens verksamhet. Denna storlek bestämmes deremot ovedersägligen 1) genom mängden af sjelfva de föremål, som vi frambringa till vår egen förbrukning, samt 2) genom mängden af sjelfva de varor, som vi från utlandet tillbyta oss för våra utförselartiklar. Införselns storlek beror af utförseln, och rikligheten i vårt förseende med såväl insom utländska förbrukningsartiklar beror således på totalprodnktionen af våra samtliga verksamhetsgrenar. Men välstånd och armod betyda ju icke något annat, än ett rikligt eller otillräckligt törseende med materielt godt. En större produktion är således, relativt taget, detsamma som välstånd, en mindre produktion i samma mån armod. Vi ha kanske dröjt alltför länge vid denna enkla sats: att nationens välstånd beror al dess inkomster, och att dessa falla tillsammans med den verkliga totalvinsten af dess produktion. Men det erfordras att erkännandet häraf tränger så lifligt in i det allmänna medvetandet, att man aldrig förbiser eller glömmer denna. stora sanning; ty huru enkel den än är, innehåller den likväl, närmare betraktad, ingenting mindre än fördömelsedomen öfver skyddssystemet, likasom den med rätta kan betecknas som den grundval, hvarpå hela frihandelsläran hollar. Huru verkar neml. skyddssysbemet? Vetenskapen lärer eller, om man heldre så rill, det sunda förnuftet säger. likasom erfarenheten bekrättar: att skyddstullen lockar den enskilde till nedlägga kapital och eget samt andras arbete i verksamhetsgrenar, hvilkas vinst är otillräcklig att ersätta de sålunda använda kapitalerna och arbetskrafterna. Detta är så sannt, att det just är orsaken, hvarför man finner det at nöden, att hålla den skyddade fabrikanten (producenten) skadeslös på sina medborgares bekostnad, genom att sätva ho nom i stånd att aftvinga dessa en premie i form af den med konst uppdrilna prisförhöjning som tullen medför. Den är således en uppenbar orättvisa, hvilken är så mycket förargligare som nämnde premie otta betalas så alt säga direkte af den obemedlade till den rike, och det som på detta beklagliga sätt ernäs, är att nationens verksamhet ledes bort trän mera fruktbringande arbetstält, således att produktionen minskas och derigenom landets ekonomiska tramsteg hindras; att skyddstullen, åtminstone praktiskt ta