Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 1

— Hvad vill du, munsiör Jean? frågade de Puylaurens. UHvad betyder din förbluffade fysiognomi? — Monseigneur ... stammade Jean ... det är ... emedan någon vill tala med er. — Har jag ej sagt dig, att jag ej vill emottaga någon. — Jag mins det fullkomligt, monseigneur. Också har jag sagt denna flicka ... — Ah! sade de Puylaurens lifligt, det är en flicka? — Ja, monseigneur. — Ful eller vacker? — Förtjusande! utropade Jean med öfvertygelse. — För tusan, och hvad har du sagt henne? — Att monseigneur gått ut. — Rätt. Och sedan? — Har hon förklarat att hon skulle invänta monscigneurs återkomst, om hon också måste tillbringa natten i antichambern. — Så att, fortfor grefven glädtigt, min port är blockerad och jag icke kan gå ut, utan att finna mig ansigte mot ansigte med henne? — Ja, monseigneur. — Jean, min vän, du är ett dumhufvud, men jag förlåter dig. Det är, säger du, en ung och täck flicka, lat henne genast inträda. Man bör hvarken lata en konung eller en vacker qvinna vänta. Jean drog sig tillbaka med gladt hjerta. Han hade fruktat förebråelser, om ej några käppslängar; men hans herres goda lynne hade ej förnekat sig.