Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 1

En minat senare inträdde kammarjungfrun i kabinettet, rodnade. hostade lindrigt och gjorde en graciös nigning. Den skälmen Jean har ej ljugit för mig, mumlade I de Puylaurens i det han granskade den unga flickan, hon är en förtjusande liten varelse! Utan tvifvel uppfattade hon adelsmamnens monolog, ty hon blef karmosinröd. — Låt höra, sade de Puylaurens i det han fattade hennes hand, hvem är du? — Monscigneur erinrar sig således icke? ... Det var mig som monseigneur i går afton skyddade mot en af de kungliga gardisternas oförskämda artigheter ... — Huru! var det dig jag igår träffade? Och jag som lät dig gå! Hvilken åsna jag var! ... Tala. Hvad vill du mig? — Monscigneur skulle gå ut, ser jag. Kanhända jag stör er? I — Nej, s du å din herrskarinnas vägnar, ec — Det är snarare å mina, monseigneur, ty min herrskarinna är okunnig om att jag är här. — Sålunda är det ej hon som skickat dig. Hon känner mig ju likväl? varade vicomten litligt. Låt höra, kommer er å dina egna? — Nej, icke mycket, monseigneur. — Ah! utbrast de Puylaurens något misslynt. Nå men hvarföre har du då kommit hit? — Det hade jag just föresatt mig att genast säga