Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 1

narkien. Tiden för sammansvärjningar oel hemliga förbund har i det icke-österrikiska och icke päfliga Italien tillfölje af det fria statslifvet blifvit lagd på sin bår. Maziini, hvil. ken tillochmed hans motståndare måste tillerkänna den förtjensten att ständigt ha hålli enhetens fana högt, har kanhända aldrig mista så många anhängare som genom sina bestin diga antall mot dynastien. Vi äro republikaner och skola förbli republikaner, yttrade till mig en deputerad, som grånat i sitt partis strider och i landsflykten, vi hålla republiken för den högsta statsform, och en författning, sådan som den Schweitz har, för den enda inrättning, hvilken bäst motsvarar å ena sidan Italiens enhetskänsla och å andra sidan municipaliteternas, provinsernas och de förut oathängiga städernas traditioner. Men detta hindrar oss icke att erkänna den nuvarande monarkien med alla dess konseqvenser och för landets och folkets bästa inom de bestämda gränserna göra allt hvad som står i vår makt Vi skola ej vara så dåraktiga, att genom en principförklaring afskära oss medlen och tilltällena till denna verksamhet, ej heller skola vi underkasta oss att beröfva oss vår framtid genom att för alltid binda oss vid monarkien. Vi göra ej sammansvärjningar, vi tillbakavisa hvarje förmodan, att vi skulle vilja regera mot författningen, emedan vi anse att denna författning och denna dynasti för ögonblicket är den form, som minst söndrar oss, och emedan vi inom denna form har tillräckligt tillfälle att understödja och befordra hvarje frihetsenligt sträfvande. Men att vi derföre skulle uppgifva vårt hopp och vår tro på en annan regeringsform, faller oss icke in. Vi betrakta förbättringen af landets ställning, folkets befriande ur andligt och materielt slafveri, enhetens återställande, som den första och mest trängande nödvändigheten, inför hvilken frågan om regeringsformen helt och hållet träder i bakgrunden. På alldeles samma vis uttala sig de fleste klerikale. Äfven de erkänna det närvarande och söka att verka i detsamma, men begripligtvis i sin anda, hvilken vi icke närmare behöfva beteckna. Den stora majoriteteten af folket deremot, liksom at de bildade och de parlamentariska ledarne vilja allvarligt och uppriktigt Italiens enhet under Viktor Emanuels dynasti och betrakta båda såsom oupplösligt med hvarandra förbundna. De festa tillägga härtill äfven författningen, just denna och ingen annan, emedan den enligt deras mening innehåller tillräckligt med elementer, såväl för att låna vederbörlig kraft åt regeringen, som för att genomdrifva de enhetliga och administrativa åtgärderna. Att det för öfrigt ätven inom denna uppfattning kan gifvas talrika nyanser, är lätt latuigt, och dessa återspegla sig i parlamentet på ungetär följande sätt: den konstitutionella venstern med Mordini och Grispi i spetsen, den till största delen piemontesiska centern, under Ratazzi, den guvernementala högra centern om hvilken man visserligen icke kan säga att den står under ledning af ministören, avars chef har visat sin ytterliga oförmåga att leda såväl parlamentet som regeringen. Lamarmora må vara en god general, men att det skulle vara svårt att finna en sämre konseljpresident och utrikesminister än han, deröfver tyckas rösterna t. o. m. inom hans eget parti vara odelade. Vensterns program är bekant, och de som sysselsätta sig med politiken för dagen i lItalien, skulle göra väl i att inpregla detsamna i minnet, ty trots allt hvad man må säga ir det detta parti som tillhör framtiden. Framör allt vill venstern reglering af förhållanlena i det inre, sparsamhet, förenkling at förvaltningen, energisk garanti för den individu