Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 1

sigte ett behagfullt uttryck och det jafsaste småleende lekte öfver hennes läppar. — Godt! svarade Gaston med samma lugna hållning och samma smålöje; genast, under jagten, skall jag lyssna till er. Han förstod ej hvad m:me de Chevreuse kunde vilja honom, men han insåg att det handlade om någon vigtig affär, och då han hade alla möjliga skäl att misstro sin omgifning, doide han sin nyfikenhet under skenet af den största likgiltighet. — Fru hertiginnan tillkännager sin önskan att deltaga i vår jagt, yttrade han med hög röst; var god och tillsäg att man åt henne för fram den bästa hästen i stallet. En af hertigens ordonnanser aflägsnade sig för attutföra denna befallning. Snart erbjöd Gaston sin arm åt hertiginnan, för att nedstiga utför trappan, och tio minuter senare hade hela jagtsällskapet försvunnit under S:t Germainskogens skuggrika trädkronor. Hjorten blef hastigt uppdrifven, hundarne rusade åstad uppväckande skogens ekon med sina skall, och slutligen försvunno äfven ryttarne åt alla håll, fattade af jagtens yrsel. Gaston och hertiginnan, som med flit tillbakahållit sina hästar, befunno sig ensamme inom mindre än en fjerdedels timme. De voro dock ej fullt ensamma, ty på något afstånd följdes de af grefve do Chalais och de Puylaurens.