Göteborgsposten – 30 januari 1866, sida 1

Renand, som i detta ögonblick glömde all försigtighet, gick fram mot do båda männen. — Landry! yttrade han med låg röst, är det ni? Han hörde nu tydligt det knäppande ljud som framkallades af en pistol, hvars lås man spände. — Hvem är ni och hvad vill ni mig? frågade i samma ögonblick en okänd röst. — Jag är den som skall föra er till den ni vet. — Ni älskar mycket vinet? frågade ytterligare samma röst. — I synnerhet då det är godt, utropade Renaud med glädje i det han hastigt gick fram mot den okände. Jag är färdig att följa er, yttrade Landry, ty det var verkligen han som nalkades, ledd af fängvaktaren som gynnat hans flykt. — Mitt uppdrag ir således fullgiordt, yttrade denne i det han aflägsnade sig. Må himlen beskydda er mina herrar. Med dessa ord försvann han i mörkret. — Kom! yttrade Renaud, i det han fattade Landrys hand och hastigt drog honom med sig. Vi ha här intill hästar och en eskort ... Låt oss skynda! Man hann fram till dEsquilly och Boistordy, som utbytte en blick af hemligt förstånd. Renaud och Landry sprungo upp i sadeln och ryttarne begåfvo sig med pilens hastighet från stället. Efter omkring tio minuter hade de passerat de sista husen i Faubourg S:t Antoine och voro ute på vägen till Vincennes.