Göteborgsposten – 30 januari 1866, sida 1

grafrar som omgåfvo statsfängelset och lyssnade derefter uppmärksamma på det minsta buller. Renauds hjerta klappade så att det kunnat sprängas och man kunde höra huru hans pulsar bultade. Oberäknadt den häftiga kärlek han hyste för Blanche hade han aldrig erfarit en så våldsam sinnesskakning som i detta ögonblick. Han skulle slutligen befinna sig ansigte med denna Landry, som han så länge sökt och hvilken egde hans lifs hemlighet. Med obeskriflig otålighet väntade han på det ögonblick, då denne hemlighetsfulle person skulle uppträda. Hvad betydde väl för honom kardinalens politik och m:me de Chevreuses äregirighet. Han tjenade hvarken den ena eller den andra af dessa, han tänkte blott på sig sjelf och på den så mycket efterlängtade stund, då hans familjs namn skulle för honom uppenbaras. Klockan slog i ett närbeläget kyrktorn midnatt. Renaud darrade. — Han skulle nu komma! ... tänkte han. Hans öga sökte girigt att genomtränga mörkret och spanade i alla riktningar. En half timma förflöt. Intet ljud hördes. — Min Gud! yttrade Renaud i det han höjde blicken mot himlen, måtte blott ej planen ha misslyckats! I det ögonblick klockan slog ett och då den otålige ädlingen just skulle passera den linie som bildades af skuggan i hvilken han höll sig dold, syntes tvenne gestalter liksom lösgöra sig från Bastiljens murar och försigtigt nalkas.