Göteborgsposten – 25 januari 1866, sida 1

— Jagehar icke tid, sade Richelieu tvärt. Tala. Du har råkat monseigneur? I — Ja, ers eminens. I går, vid en fest gifven af oddgorna, hade jag äran att råka hans höghet Gaston och inleda den vigtiga frågan . .. detta giftermålsförslag ... som monscigneur ... öfverlemnat åt mig. — Nåväl, afbröt kardinalen häftigt. — Nåväl, monseigneur, yttrade abbeåen med en viss tvekan, jag bör medgitva att till en början ... denna ide icke som allvar för monsieur .. ty han började skratta så att tårarne stodo honom i ögonen ... Hvad han har att anmärka mot m:me de Comballet är just, hvad jag hade äran att sista gången erinra ... det är ... det är att han känner henne för mycket. — Vidare? frågade Richelieu. — Men, återtog abben utan att röra sig, då jag låtit. honom fatta hvilka ofantliga fördelar som han skulle vinna genom en förbindelse med er, då jag lit honom inse, att den makt, från hvilken man nu höll honom aflägsnad, äfven skulle bli hans andel, att han, om han finge arfvingar, hvilket kungen icke har, skulle intaga främsta rangen i riket, — skrattade han ännu, men mindre högt. Hans lättsinniga lynne fästade sig ett ögonblick vid denna horisont, hvilken jag förgyllde med så varma strålar, och ... minsann ... — Ganska bra, yttrade han lifligt, det är mer än jag väntade för att vara första gången. Ni måste förnya angreppet, Boisrobert!