Göteborgsposten – 25 januari 1866, sida 1

Kaptenen, som gick lugn fram och tillbaka på akterdäck, hade vägrat lemna fartyget, men innan båten stötte af, hade han nog sJälsnärvaro, att angifva för dem, som voro i densamma den kurs de skulle taga. Innan båten kunde bege sig af, var den i stor fara att bli nedragen med fartyget, hvilket snabbt sänkte sig under vattnet. Vattenhvirfveln omkring aktern, som föregick sjunkandet, hade redan börjat bli utomordentligt stark, och båten blef derför snabbt bortstött. I samma ögonblick anropades de i båten af en dam om ett par och tjugo års ålder, hvilken skrek till dem: Tusen guineer, om j viljen taga mig med! Men i denna stund skulle millioner varit värdelösa, och att vända tillbaka, skulle varit lika med allas undergång. En af de räddade har förklarat, att då båten stöttes ifrån och kaptenen önskat dem Godspeed, beslöto männen, att ingen vidare skulle få plats i båten, hvarför några af dem dragit sina knifvar med beslut att hugga af deras händer, som kunde hoppa från fartyget och försöka klänga sig fast vid båten. Det berättas äfvenledes, att då det först blef bekant, att fartyget måste gå under, en passagerare bar en nattsäck upp på däck, hvarvid kaptenen gaf till ett kort melankoliskt skratt öfver karlens galenskap att i en sådan stund tänka på sin egendom. Då båten stötte af med de trenne passagerarne och 16 man af besättningen, visste få af passagerarne ej, fastän de väntade döden, huru snart denna skulle komma. De viftade med sina näsdukar och hurrade, då båten kom på omkring ett dussin yards afstånd från fartyget. Då folket i båten rott denna bort omkring 80 yards, kom blåsten ned öfver dem från alla håll med sådant dån, att de ej kunde höra hvarandras rop, och då de nu blickade tillbaka, sågo de sitt vackra skepp snabbt sjunka med aktern. Fören höjde sig så mycket, att kölen kunde ett ögonblick ses öfver vattnet ända till förmasten. Några af dem ombord hade kommit öfverens om, att lemna ångaren med den lilla båt, som låg på kökstaket, men just då de skulle sticka ut den, sjönk skeppet snabbt under vågorna och lemnade tör ett ögonblick efter sig ett förfärligt svalg, mellan hvars svarta väggar de föllo ned med allt lefvande och dödt omkring dem, för att snart uppslukas. Tvenne passagerare sågos försedda med lifräddningsbälten, men troligen lefde ingen utaf dem, då de kommo upp på ytan. Skådespelet kunde endast ses, ty under bruset från stormens orgor kunde intet rop från den sjunkande hopen höras, och snart syntes ej mera något spår. Då skeppet sjönk, syntes allt på däck drifvas tramåt, ej af vatten, utan af en öfvermäktig luftström nedifrån, hvilken våldsamt slungade alla på däck fram mot fören, och deras kamp måste ha snart ändats. Det anmärktes, att den tredje i ordningen af skeppets officerare stod sist på sin post vid den maskin, som användes att arbeta med pumparne, och att hans händer voro sysselsatta dermed ännu då skeppet försvann. Man hade så länge varit offer för oro och ingslan, att, den dag då London sjönk, passagerarne voro fullkomligt lugna och en förvånande grad af resignation förrådde sig hos alla. Kl. 12 natten förut höll en andlig mr Draper en allmän bönsammankomst i salongen. Ett sammalt äkta par, som hade trenne barn med sig, hade förut förgäfves tvenne gånger sökt utt komma ut på sin resa, först med ett okändt artyg, som förolyckats, derpå med ångaren Duncan Dunbar, som helt nyligen lidit keppsbrott. De skulle ej undgå sitt öde. 3land passagerarne voro tvenne muntra gubvar, hvilka blifvit gunstlingarne ombord. Då