Göteborgsposten – 25 januari 1866, sida 1

just i detta ögonblick föll honom i minnet den biljett som Blanche tillskrifvit honom. Om ni älskar mig, hette det i denna biljett, å företag intet mot kardinalen. Men nu, efter hvad hertiginnan sagt honom, kunde han ej mera tvifla på att kardinalens intresse var fiendtligt mot hans eget. Huru förena dessa båda motsatser? Samma nyfikenhetens instinkt, som ledt honom till hertiginnan, kom honom ännu en gång att fatta sitt beslut och uppmuntrade honom att fullfölja det äfventyr, i hvilket hans stjerna invecklat honom. Vid samma tid, nästan i samma ögonblick infann sig abbe Boisrobert hos kardinalen. Han såg glad och förtjust ut, och trots sin korpulens var hans gång nästan lätt som en ynglings. Richelieu vände sig knappt om, då han såg honom inträda. Han syntes upptagen af tankar. Boisrobert visade sig ej angelägen om att tala, och satte sig ned i en länstol så sakta som möjligt. Han intog sin favoritställning, lutade sig långsamt bakåt, lade händerna i kors öfver magen och öfverlemnade sig åt sin mest omtyckta sysselsättning: matsmältningen. Efter några minuters förlopp, reste kardinalen hufvudet. Denna gång kunde han ej undgå att bemärka den salvelsefulla tillfredsställelse som var intryckt på Boisroberts drag. — Nåväl, frågade han, hvarför har du i dag praktiserat hit din tjocka person? — Hvad? Monseigneur anar icke? yttrade Boisrobert förvånad.