Göteborgsposten – 25 januari 1866, sida 1

— .a aA AWAW — made i Biscayabugten d. 11 Januari, närmast föranledd deraf, att det våldsamt upprörda hafvet slog in luckorna till maskinrummet, så att detta sylldes med vatten, elden släcktes och maskinen ej mera kunde arbeta. Försöken att åter tillstoppa luckorna och få ut vattnet misslyckades, så att ångaren dref redlös omkring på böljorna, hvilka äfven slogo in luckorna till lastrummet, sålunda efter hand fyllande fartyget med vatten, tills detta sjönk. Det låter lättare tänka sig än beskrifva de gripande scener, för hvilka ångaren i sina sista stunder varit skådeplatsen, under det stormen med lössläppt raseri vräkte de skyhöga, skummande sjöarne öfver fartyget och kastade detta som ett svagt rö omkring. Den engelska tidningen Western Morning News meddelar några närmare detaljer härom, hvilka vi vilja här återgifva: De förut gjorda bemödandena, att få några båtar klara, för att i dem rädda så många som möjligt undan det öde, som måste drabba fartyget, hade ej krönts med framgång. Sjön gick för våldsam och sönderslog den ena båten efter den andra, eller slet bort dem och drog dem ned i djupet. Slutligen återstod d. 11:te blott en vanlig kaptensgigg för 6 åror och en ännu mindre båt på taket till kockshuset. Etter någon tvekan öfverenskoms, att en af dessa båtar skulle göras klara och firas ned, hvarigenom tilltälle bereddes för passagerare att stiga uti den, men endast 3 passagerare och 16 man at besättningen begagnade sig deraf, och om de endast dröjt i tre minuter till, skulle de ha omkommit i skeppet. Det försigtighetsmått vidtogs, att blott tre eller fyra af de 16 man af besättningen, som sysselsatte sig med båten, skulle tillåtas hoppa ned i denna, under det den firades ned, hvarigenom den utan något missöde kom ned i vattnet, så att de öfriga kunde följa. Personerna ombord på fartyget voro rädda för att lemna fartyget, emedan de uppskrämts af åsynen af de förut nedfirade båtarnes olyckliga öde. Men några hjeltemodiga uppoffringar gjordes. En af passagerarne i båten, en mr John Wilson, från Montrose, gick ned i sin hytt och försökte öfvertala en vän, mr John Hickman, att bjuda till att rädda sitt lif genom att stiga uti båten, men Hickman genmälte: Nej, jag har lofvat min hustru och mina barn att stanna hos dem, och jag skall göra det. Vattnet stod då till betydlig höjd i salongens läsida; hvarför han bad Wilson hjelpa honom att flytta hans barn från vattnet till andra sidan. Sedan detta gjorts, tryckte han Wilsons hand och skiljdes från denne sin vän för alltid med ett: Good bye Jack! Då Hickman sist syntes till, stod han med hustru och barn i ett rodergatt. Detta hände omkring en timme förrän båten stötte bort, men de hade troligen omkommit vid denna tid, ty vattnet hade redan förut rusat in i ångaren genom hyttfönstren, och då båten stötte ifrån, stod vattnet i lika höjd med hyttornas tak, och kroppar af drunknade qvinnor och barn flöto öfver däcket. När man var nere i båten, ropade en af sjömännen: Der kan ännu vara rum; tag hit ett fruntimmer. Wilson sprang då öfver däcket, för att söka en dam, som han kände, men då han ej såg till henne och visste, att hvarje ögonblick var dyrbart, ropade han till en ung flicka: Vill ni gå med? Hon vägrade icke, hvarför Wilson tog fatt i henne och förde henne till skansklädningen, men när hon tittade ned öfver öfver denna och såg, hvilket hopp hon måste göra, utbrast hon i förviflan: Jag kan ej! Det fanns ej tid för öfvertalningsförsök, hvarför Wilson nödgades emna flickan och hoppa från ångaren ned i åten. —l 0—