Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 1

Vi skola återfinna honom, denne chevalier Landry; jag lofvar er att ej förlora honom ur sigte. Hon drog med mildt våld Anna af Österrike med sig och förde henne tillbaka till hennes rum. — Hvart går du? frågade drottningen då hon såg sin favorit i begrepp att lemna henne ensam. — Kan ej ers majestät efter hvad som nyss händt ana hvart jag ämnar mig? — Ack nej! Mitt hufvud är alldeles förvirradt af alla dessa intriger. — Haf tålamod, min älskade drottning; Marie skall utreda dem åt er. — Sålunda lemnar du mig ensam? — Det är alldeles nödvändigt. Jag måste först och främst förvissa mig om att denna Landry verkligen är på bastiljen, och ifall han är der skall jag visa en man på hans spår, hvilken ej skall förlora dem ur sigte, det lofvar jag. — Ack! min älskade Marie, utbrast Anna af Österrike, som knappt kunde återhålla sina tårar, jag öfverlemnar mig helt och hållet åt dig. Hertiginnan lemnade rummet. Tack vare de tillgifna och kloka personer öfver hvilka hon kunde disponera, visste hon snart hvad hon hade att rätta sig efter och uppgjorde sin plan. Någon tid derefter och i det ögonblick Renaud steg upp från det bord vid hvilket han nyss slutat sin anspråkslösa måltid, steg en budbärare in till honom och räckte honom ett bref som innehöll blott dessa ord: