är ett nytt och skarpt hugg mot den katolska kyrkans sats, att hon är den enda saliggöranoch att alla med katolikerna olika troende äro kättare. Den frisinnade predikanten säger bl. a. följande: Det räder missbruk i de religiösa tingen säväl som inom de rent menskliga angelägenheterna ... Den fasa, som denna förskämdhet i religiösa angelägenheter uppväcker inom mig, skall ej tvinga mig att fördölja det. Jag har för min del aldrig förstått Kyrkans historia ur denna synpunkt: att nedsätta allt som är utom henne och ära allt som är inom henne. Den lott, som tilldelats svärdet (den verldsliga makten) i verlden, om det någon gång — och detta är lyckliga ögonblick — skall skydda en inom Kyrkan undertryckt rätt och svaghet är aldrig den, att skola påtvinga menniskorna den tro, som de förkasta. Att förfäkta detta, är att förneka sjelfva evangeliet; det skulle på samma gång vara en dåraktig handling och ett föraktligt brott. Det skulle vara en handling af uppenbar dårskap, ty en vis man skall rätta medlen efter målet, och detta mål är trohet, öfvertygelse och en till själ och hjerta fri anhängighet. Önsken och tron j, att svärdet (den verldsliga makten) kan ernå ett sådant mål? Det är en dårskap, men äfven ett brott, derför att om det, näst Guds majestät, finnes ett majestät, som är okränkbart, så är det den menskliga trosfrihetens majestät. Så ofta dylika ord borde ljuda under de protestantiska kyrkornas hvalf, så sällsynta äro de äfven der, likasom i andra katolska kyrkor ... och man skulle ej heller kunna tilltro t. ex. erkebiskop Reuterdahl nog frisinnad uppfattning af tiden och dess religiösa riktning, att han skulle kunna göra sig skyldig till sådana ord som följande, hvilka erkebiskoaf Paris högt uttalade inför den stora menigheten i Notre-Dame till pater Hyacinthe, sedan denne slutat sina föredrag: Jag tackar och lyckönskar predikanten för det exempel han här gifvit; och äfven om detta exempel icke skall följas annorstädes, är det dock väl, att så högsinnade ord yttrats i närvaro af en sådan åhörarekrets som den hvilken bevistat konferenserna i Notre-Dame