Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 1

—-..ou— —— k — ————— ;j fan på väggen i hvar minut; uppblandar ej serna sina föredrag med politik, men drager deremot i härnad mot denna beqvämlighetssats, som särskiljer moralen från religionen och anser det tillräckligt för menniskan, att blott vara moralisk, endast utöfva vissa moraliska förpligtelser, utan, och i fullkomligt oberoende af religionen. Med ett ord, han vill tillbakatränga denna sig kanske väl mycket utbredande sats, att för menniskan endast den lefnad, som af den allmänna meningen anses för moralisk, är tillräcklig att tilltredsställa henne och uppfylla hennes ändamål, utan att hon behöfver fästa något afseende vid ett idealt, i hvars belysning först moralen blir moralisk, i det den under sin utveckling hän mot detta högre städse sjelf förädlas, höjes, renas och förandligas. Det är kort sagdt, ej rättfärdiggörelsens torra läror han predikar, han tager ätven till ordet, för att såsom Paulus, enligt legenden, i dödsstunden tillropa en sjunkande verld, der moraliteten efter hand blifvit ett blott begrepp utan rot i folkets anda och sinne. utan religion, ett kraftigt: Tänk på Gud! Då vi veta, hvad just verkheligheten och rättfärdiggörelsesystemet spela för en stor roll i den katolska kyrkan, är det glädjande att höra, huru man inom sjelfva denna kyrka skockas, för att förnimma andra läror, undfå sjelfva det religiösa andelifvets värme, höjas upp ur den torra tormalismen, och de halft löjliga, haltt beklagansvärda traditionela fördomar, med hvilka den ortodoxa kyrkan vill kringgärda sina får, och ätven från predikstolen förnimma ord, som bära frihetskärlekens prägel och äro genomandade af de höga och nya ider och föreställningssätt, hvilka äro i färd med att bryta sig väg fram och bemäktiga sig med hvarje dag mera det allmänna medvetandet. Det är icke blott inom den katolska kyrkan som detta behof gör sig hos församlingen märkbart, att hos religionslärarne finna annat, än en mängd torra formler eller dogmatiska begrepp, hvilka ej längre öfverensstämma med den allmänna upplysningen, eller förkättrande anfall emot annorledes troende, eller ifriga försök att fasthålla vid ett verldsligt välde, en ställning i den borgerliga staten, som på intet sätt höfves en andans man. Men för att återvända till pater Hyaciathe, vilja vi här meddela ett par utdrag ur hans sista predikan eller Åconförence, i hvilken han kraftigt skiljer mellan påtvens verldsliga och andliga myndighet, aåledes angripande en af den katolska kyrkans egna inbillade grundvalar. Han säger: Ingen böjer sig mera ödmjukt än jag inför denna tron, vördnadsvärd i tvenne afseenden: dess svaghet och dess storhet — en tron beklädd med historiens hela majestät och en spira som bäres af en obeväpnad gammal mans händer. Ingen böjer sig mera ödmjukt än jag inför honom, eller önskar honom längre och mera ärorika dagar. Men jag måste förklara med teologien, med påfvarne, med Pius IX sjelf, att denna tron ej är en teokrati. Gud och Frankrike ha för århundraden sedan satt tvenne kronor på 8:t Petri estersöljares hufvud, hvilken förenat, men icke sammanblandat dem. Teokrati är den regering, som utöfvas af en furste, hvilken blifvit af Gud omedelbart utsedd härtill. Men den furste, som beherrskar Kyrkostaten, styr dem icke just derför att han är påfve; och den päsve, som råder öfver våra samveten, gör det icke just derför att han är furste. Tvärtom, om genom Försynens beslut dessa tvenne kronor äro satta tillsammans på hans hufvud, är det derför att det var nödvändigt, att dessa tvenne maktegenskaper skulle der förenas, för att bättre särskiljas öfverallt annorstädes. Man kan ej gerna kraftigare motsätta sig den sats, som påtven skall vara besluten att upphöja till dogm: oskiljaktigheten af påfvens andliga och verldsliga makt. På ett annat ställe af samma föredrag tager pater Hyacinthe på det kraftigaste till orda för religionsfrihetens principer och utdömer begagnandet af våld i andliga ting. Detta Vi skola återfinna honom, denne