Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 1

som eger berättigande. Den visar ett hätskt förakt för hvarje vanlig hänsyn och leker på obesväradt sätt med lifvets allvar, ja med döden sjelf. Också då i B:s sånger bröllop blott en enda gång förekommer, lemna de flera. skildringar från begrafningar, Detta derföre att sorgehögtidligheter äro mera lämpliga för humoristisk behandling. Det elegiska får lätt en humoristisk anstrykning. Bellmanssångeu älskar ock att plocka hvarje glädjens blomma, växande på randen af afgrunden, i hvilken han leende blickar ned. Det är lättsinne, men ett lättsinne som hvilar på allvar. Den sista hvilostadens lugna ro har aldrig mera idylliskt blifvit besjungen än af B., och känslan af förgängelsen framställes af honom på ett gripande sätt. Det tanklösa lättsinnet fäster sig ensidigt vid lifvet medan melankolikern fäster sig ensidigt vid döden. Humorn sätter likhetstecken emellan båda. Den glada humorn kan ej hejdas i sin glädje deraf att sorgen lurar under densamma. För humoristen sammanflyta glädje och sorg, lif och död. Samma öfverdåd som ligger i B:s diktarlynne förefinnes äfven i hans språk. Talspråket omvexlar med skriftspråket, och ätven med satsläran har det sig ofta ej så noga. I yrande glädtighet vänder han upp och ned på alla reglor. Men hans språk underordnar sig likväl alltid den musikaliska känslans fordringar, och just genom den djerfva behandlingen erhåller det en rythmisk smidighet, en musikalisk fulländning, som ingen svensk skald uppnått. Hans poesi erhåller vidare en ytterligare bestämning genom hans lifliga natursinne. För tal. som betonat den svenska humorns nära frändskap med den nordiska naturen, är detta en väsentlig sak. Hans många naturskildringar äro bilder som lefva och röra sig samt gifva samma intryck som åskådandet af det hemlighetsfulla naturlifvets yttringar. Han känner sig ett med naturen och i den speglar sig hans stämning. Hos B. förekomma äfven rena idyller, hvilka till en del betingats af tidsandans behof att från det konstlade vända sig till det naturliga, hvarför äfven idyllen ötver hela Europa på den tiden var omtyckt. Det idylliska begagnas för öfrigt af B. dels för att väcka den rätta stämningen för uppfattandet af poemet, dels för att förmildra det grofva och förtaga det anstötliga som i detsamma kan förekomma. Understundom användes det äfven för att genom sin lugna skönhet komma det befängda i skildringen för öfrigt att så mycket bjertare framträda. Inför naturskildringarnes lugna majestät försvinner det anstötliga, eller ock ger det idylliska åt de handlande en anstrykning af oreflekterad naturlighet, som ej vet om gränserna för det skickliga. B:s figurer äro sjelfva ett stycke natur, och menskligheten och naturen utgöra för honom en enhet. Bellmans humor är vidare musikalisk. En märklig förvandtskap finnes emellan honom och musiken. Musiken ger ett uttryck åt själens allmänna stämning. Den vaggar sig emellan känslan af det angenäma och oan genäma. Den mest högtidliga musik har alltid i sig något vekt, smältande tonfall, och i den lustigaste dansmusik spåras smärta. — Det är emellertid klart, att den rent musikaliska humorn såsom fullkomligt obestämd, ej kan göra det intryck, som den, hvilken framställes i poesien. Förenade, såsom t. ex. i operan, bestämmer ordet gestalternas form och väsende, men sväfvande på tonernas vågor inträda dessa i en ideel sfer, der konturernas skärpa försvinner. Bellman är den ende skald, hvars humor eger en afgjordt musikalisk färg. Men den rent musikaliska humorn måste hos honom