Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 1

Om ni ännu alltjemt önskar återfinna, så följ den man hvilken lemnar er detta bref. — Jag är färdig, sade han helt enkelt till den som väntade på hans svar. Han tog sin värja och sina pistoler, insvepte sig i sin kappa och aflägsnade sig jemte sin ledsagare under det han kände en feberaktig oro inom sig. Han skulle just stiga öfver tröskeln till sitt rum, när en ung flicka, synbarligen en kammarjungfru, ställde sig i hans väg. — Ändtligen finner jag er, herr de Francheterro! utropade hon. — Susanna! utbrast Renaud helt förvånad. Hvad betyder det? ... — Här är ett bref till er, sade kammarjungfrun och skyndade derefter bort utan att Renaud hann fullborda sin fras. — Ännu ett bref! sade han i det han utanpå granskade den biljett kammarjungfrun lemnat honom. Låt se! Vid det malta skenet från en lampa som hängde i den sal han passerade, kunde han dechiffrera följande rader skrifna med stor brådska: Hvad man må säga er, hvad man må råda er till, så, om ni älskar mig, försök ingenting mot kardinalen. Renaud stannade plötsligt. Detta bref var ej undertecknadt, men Susannas närvaro lemnade honom intet tvifvel öfrigt. Det var Blanche som skrifvit detta bref. För första gången hade hon fattat pennan för att korrespon