Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 1

dera med honom; Renaud kunde likväl omöjligen bedraga sig på att det var hon som skrifvit. — Om jag älskar henne! mumlade han i det han tryckte en kyss på papperet. Hon frågar någonting sådant! Hans följeslagare observerade honom under tiden och visade en viss otålighet. — Behagar min herre följa mig? frågade han med en viss häftighet i tonen. Dessa ord ryckte Renaud ur sitt grubbleri. Han tvekade ett ögonblick. — Nej! utropade han plötsligt. Jag måste veta det!... För öfrigt är det här ej fråga om kardinalen, det är fråga om mig, om min framtid. Bah! tärningen är kastad! Med dessa ord tryckte han häftigt den unga flickans bref mot sitt hjerta och rusade ut på gatan. — Jag följer er, sade han beslutsamt.