Göteborgsposten – 22 januari 1866, sida 1

— Ni är ju här sjelf, svarade hertiginnan glädtigt. — Det är sannt, men ... — Men, hvad? Seså, tala! Frukta intet. — För åtta dagar sedan var hon i Bourgogne, i sitt slott, nära Joigny. — Nåväl, tror ni att man behöfver åtta dar för att resa tretio lieues. — Ni har rätt, m:me, och jag är tokig ... Ack min Gud! tillade Ronsud, i det han med handen krampaktigt tog sig för pannan. I — Men, min Gud, hvad går det åt er? frågade hertiginnan allt mer och mer förvånad. — Denne man, som talar med henne, som ler emot henno . der ... bakom henne ... känner ni honom? frågade Renaud med qväfd röst. — Ja, jag känner honom, svarade hertiginnan. — Hans namn! ... Jag ber er derom ... säg mig hans namn! — Vet ni det ej? Det är M. de Valence. — Ah! Jag är förlorad! yttrade Renaud förtviflad. Hennes far! det var hennes far! — Hr de Francheterre, yttrade hertiginnan med fasthet, lugna er och framför allt förklara er. Hvad betyder denna förvirring. I — Det är sannt ... Ni vet ej att för en kort stund sedan ... — Var man, hr Renaud, jag besvär er! Jag förstår lätt att ni älskar denna unga flicka: hon är ung och vacker; jag förstår äfven att ni är öfverrasakd af att finna I