Göteborgsposten – 22 januari 1866, sida 1

WA W!.Lkt ——— tationer samlas hvarje år, för att ej allenast jontrollera sina egna inre förhållanden och bestämma dessas närmaste gestaltning, utan ifven hand i hand gå fram på banan för en! vidare frisinnad utveckling at de många trägor och intressen, som vi hatva gemensamma å ömse sidor om Kölen, isynnerhet som sam färdseln nu snart lofvar att bli betydligt ökad och dermed äfven gemensamheten i intressen vidgad. Det skulle naturligen vara orätt, att hä sramkasta det antagandet, att Storthingets be slut förestafvats af någon dess fruktan för en eventuel amalgamation. Denna spokbild, endast frammanad af en lika kortsynt som ogil tig fördom, må väl kunna anses vara förjagad trån den plats den törr brukade stundom in taga vid de ledande norska männens öfver väganden rörande angelägenheter, som kunde bli af inverkan på de båda rikenas ömsesidiga ställning till hvarandra. Den upplysta och sansade hållning, som våra aktade samtida inom den norska pressen intager, stärker os; i denna öfvertygelse, hvarför vi måste söka orsaken till det oväntade beslutet annorstädes, men hvar? Man kan ej vara annat än tveksam om svaret, ty frågan tyckes på förhand hafva erhållit den utredning och ställning i Norge, att hon der icke bort kunna afslås. Redan på storthinget 1857 väcktes frågan om införande af årliga storthing och blet hvilande till 1860 års storthing, men töll då på grund at den ringa utredning hon erhållit. Vid derpå följande storthing 1863 kom hon åter fran: och förslaget blef då antaget, men regeringen vägrade af formella skäl sin sanktion derå. Nu hade srågan blifvit föremål för kongl. proposition, hvadan man kunde väntat hennes genomförande, äfven om icke representationsretormen här i landet nu genast gått igenom, emedan det är naturligt, att om någon gemensamhetsangelägenhet behandlas och afgöres ar svensk riksdag, men först ett par år derefter kommer under storthingets behandling, skal! dels ärendets utförande och sättande i krafi bli onödigt fördröjdt, dels skall storthingets ställning bli i mer än ett fall invecklad och obehaglig, likasom riksdagens till storthinget. Man måste vara blind, för att icke se, det behofvet af gemensamhet för de skandi naviska folken i flera och flera intressen växer med hvarje dag, hvarför äfven de tillfäl len skola oftare komma på, då ett eller annat ärende skall tarfva en snabb behandling inom de resp. representationstörsamlingarne. Eu dera skall den svenska riksdagen finna sig böra — oaktadt ärendet stundom kan vara at den natur, att det kräfver snart beslut, utan att dock vara af den vigt och för ögonblicket stora betydelse att skola förmå till extra stor things inkallande — atvakta storthingets sam manträdande om ett par år, innan den tattal beslut, för att icke synas eller anses vilja ut öfva någon tryckning på detta, hvarvid väl kan hända, att ett gynsamt ögonblick blir för summadt, intresset svalnar eller någon annan omständighet inträffar, som skjuter saken i bakgrunden, fastän dess genomtörande möjli gen skulle kunnat bli af betydelse och ej rin ga gagn. Eller ock skall riksdagen, oafsed: storthinget, fatta beslut, så att thingets händer skola i viss mån vara bundna, säframt det icke föredrager, att ställa sig i opposition mot riksdagen och möjligen för sin del förkasta ett beslut, vid hvilket svenska folket redan hunnit göra sig förtroget, som det kanske med värme och kärlek omfattat samt vant sig vid att se i vår lagstiftning verka. Vi befara, att sålunda missförstånd möjligen kunna uppstå, hvilka ej alltid skola vara lätta att häfva. I alla händelser skall storthingets beslut i viss mån verka hämmande på den gemensamma ut