Göteborgsposten – 22 januari 1866, sida 1

henne här; men att åsynen af hennes far till den grad förbryllar er, är hvad jag ej kan förstå. — Ja, ni har gissat allt, m:me svarade Renaud, som småningom återvunnit sin kallblodighet. Jag älskar Blanche och tror mig älskad af henne tillbaka. — Hvad beklagar ni er då öfver? frågade hertiginnan i lindrigt raljant ton. — Ah! ni känner ej hela vidden af min olycka! återtog Renand. Vet då att jag aldrig sett herr de Valen eC förrän helt nyss, just här på detta ställe, då jag hade en ordvexling med honom som utan herr de Puylaurens mellankomst kanhända skulle fått en blodig upplösning... — Hvad i all verlden säger ni? utbrast hertiginnan. — Den sorgliga sanningen, m:me. Jag har gjort till min fiende den man som jag hade det största intresse i verlden att stå väl hos. — Är det ej annat än detta? Lugna er, allt är ej förloradt. M. de Valencå är allt för mycket tillgifven kardinalen för att vara af mina vänner, men det är en artig man och jag skall tala med honom . .. jag lofvar er det. — Ah, ni är god, m:me, yttrade Renaud. Men framför allt icke ett ord om min kärlek för hans dotter. — Var lugn!