Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 1

— Ja, svarade kardinalen, hvars ansigte plötsligt blef allvarsamt och oroligt. — Nåväl Monseigneur, jag har vissa skäl att tro det denne man känner hemligheten af min börd. Jag begär endast att ni säger mig hvad som blifvit af honom? — Och hvem har sagt er att jag användt honom? frågade i sin ordning kardinalen utan att besvara Renauds fråga. — Herr de Puylaurens och hertiginnan de Chevreuse, hos hvilka jag förfrågat mig rörande denne man. — Ah! utbrast Richelicu med en låtsad likgiltighet som ej skulle ha undfallit Renaud om han varit mindre tankspridd, ni har talt med hertiginnan om honom? Och hvad har hon svarat er? — Att hon ej vet hvad som blifvit af honom. — Jag beklagar, återtog kardinalen i det han reste sig, att jag i detta ämne ej kan gifva en bättre upplysning än hertiginnan. Allt hvad jag vet är att denne man försvunnit. Renaud kunde ej återhålla en rörelse af missbelåten het. Kardinalen stod upprätt, Renaud reste sig äfven. — Farväl, herr de Francheterre, sade Richelieu, som återtagit sitt förbindliga småleende, och lycka till! Renaud gick en smula modfälld. När dörren var tillsluten efter honom framträdde Laffeymas. — Det är verkligen han! sade han. — Jag anade det, tänkte Richelieu. Det är bra lemna mig, befallte han.