Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 1

och staden. — Fram med trean! Hvart tog slädföret vägen: Ja, det vete vår Herre, men borta är det och himmelen gråter fortfarande tårefloder öfver den arma jorden, af hvilken snart kanske icke finnes mera än en våt fläck i verldsrymden. Det var skada det, att snön smälte bort fortare än isen kring mången ungmös hjerta, eljest hade säkerligen slädpartierna, n:o 1 af vinterns förlustelser, kommit att taga fart, till stor fröjd och gamman för alla unga tärnor, alla i körkonsten bevandrade ungersvenner och säkerligen icke minst för stadens hyrkuskar, de der slädar och nät, dragare ej heller till förglömmandes, ega och besitta. Bättre lycka nästa gång, heter det, och någon gång i vinter måtte det väl blive noget af?. Det ser eljest en smula betänkligt ut med den saken, ty gräsmattorna i stadens parkanläggningar, såsom till exempel Brunnsparken, prunka med en liflig och klar grönska och knopparne på åtskilliga trädarter börja redan att svälla, som det tyckes endast längtande efter att få litet sol för att slå ut i all sin fägring. Också har termometern stått på jordbäfning; hvad månde väl allt detta betyda? Ja, det lemna vi åt Pariser-observatorium, hr L—z på Gotland och — Kungliga Vetenskapsakademien att afgöra. Under det himlen hänger melankolisk och grå i synen som en lifstidsfånge öfver våra hufvuden, antaga alla nyheter, inoch utländska, en högst bedröflig färg. Pro eller rättare contra Primo i Spanien, der drottningen visat sig så spansk mot sina undersåter, att de slutligen börja tappa tålamodet. Från all håll hör man berättas om sjunkna, uppbrända och förintade ångbåtar. Tusentals menniskor omkomna, hundradetusentals sterling (elier lispund sterling, som en viss landsortstidning skrifver) i guld liggande på hafsens djup. Stormar profeterade från östan och vestan, poströfverier, enleveringar, protesteringar (mot traktaten!) och — klagomål öfver polisen. Hvad den sistnämnda institutionen beträffar, så har hr Diri i Handelstidningen