Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 1

minsann gett den sina fiskar varma, ja, äfven pressen har i sammanhang dermed sått sin släng af slefven, och det med rätta. Men — äfven förutsatt att tidningarne funno för godt att fylla sina spalter med mer eller mindre grava anmärkningar mot denna institution, tror ni, min bäste hr Dixi, att resultatet derföre skulle bli gynnsammare? Det fanns en tid, då äfven krönikeskrifvaren, sin pligt likmätigt, tog sig friheten framställa en och annan anmärkning mot polisens bristfälligheter, hvilket likväl hade ungefär lika stor inverkan på dem det gällde som vatten på en viss efter döden mera smaklig än under lifstiden qvick fågel. För öfrigt torde bästa beviset på, huru högt polismaktens närvarande förnämste styresman aktar allmänna opinionen, vara det sätt, vittnande om lika mycken humanitet som kunskap om lagliga former, hvarpå han, midt under brinnande polisförhör, ansett sig böra och kunna gå tillväga mot en referent, hvars referat af ett visst mål icke fallit honom i smaken. Med dylika åsigter hos den som står i spetsen för verket, torde icke tjogtals tidningsartiklar vara tillräckliga i och för rensningen af Angias-stallet. Jag vet icke om ni är road af politik, min nådiga, men sannolikt har ej de amerikanska missernas storartade demonstration, i och för förvärfvandet af rösträtt äfven åt qvinnan, kunnat undfalla er uppmärksamhet. Der tåga de, de älskvärda, dygdiga och intelligenta varelserna, vi hade så när sagt mangrannt, upp till Washington, alla med en mun äskande ljud, icke allenast i det enskilta lifvet, ty der har väl sopranen och alten redan för längesedan utträngt basen och tenoren, utan äfven i det allmänna. Rösträttighet? Nåja, hvarför icke, svara säkerligen amerikanska senaten och representanthuset, rättighet att väljas till representanter, må göra, äfven det, men rättighet att deltaga i diskussionen — aldrig ! All storhet är förgänglig, och så var det äfven med den på vers, prosa och — rena allvaret så mycket behandlade hvalfisken, som i vår skärgård drog sin sista suck under obarmhertiga menniskobarns väldiga yxhugg. Och så kom han då hit, begapades väldeliga och luktade, luktade fasligt! Slutligen styckades hans jättekropp, hans hud afdrogs och Tinsaltades, alldeles som förståndiga husmödrar stöka till med visthusets läckerbitar, hans inelfvor spritlades och här blef det honom slutsligen beskärdt att uppstå i en ny, af intendenten 4. W. Malm, förklarad gestalt. Uvad stort sker, sker tyst, säger Geijer, och få äro väl de, som ega någon föreställning om den luastlösa flit, den aldrig svikande energi, som nämnde nitiske vetenskapsman ådagalagt vid suppsamlandet, ordnandet, konserverandet och sammanfogandet af de kolossala qvarlefvorna af hafavidundret. Ännu återstår en tid af 6 å 8 veckor, innan alla resultaterna af dessa prisvärda ansträngningar kunna framstå för en större allmänhet. Sjelfva stommen till det väldiga djurets lekamen är nu under arbete; nufvudet hos en af våra skickligaste bildhugI gare och bålen hos en d:o snickare. I öfrigt är djuret fullständigt skeletteradt, och efter fulländad torkning återstår endast hopsättningen. Man kan lätt göra sig en föreställning om, hvilket ofantligt rum, som kommer att behöfvas i och för uppställningen af den med -I djurets hud beklädda trästommen, hvilken, om Jallt går efter förväntan, illusoriskt kommer at framställa djuret sådant det i lifstiden gick och slog för Frölundaboarnes häpna ögon, on man tager i skärskådande stjerten, som nu, det närmaste färdig, är uppställd i Musei ske lettsamling. Sannolikt kommer ett särskild hus att uppföras å Musei gård, i och för inWWM rrem—