Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 1

Neuf vid yttersta ändan af hotel de Nevers trädgårdar reste sig Nesle-tornet; ännu längre bort syntes de lummiga träden vid Prä-aux-Cleres och den förskjutna Margaretha af Valois boning. Vände sig Renaud åt motsatta sidan, kunde han se de spetsiga tornen af Palais de Justice, Notre-Dame, den stora fyrkanten som bildas af Hötel de ville och den dystra Gröveplatsen. Det var som en öppen bok, i hvilken den unge adelsmannen med tillhjelp af sitt minne kunde läsa historiens upprörande berättelser. Inför dessa stumma vittnen erfor han en öfverväldigande känala af det förflutnas vältalighet. Det var der, framför honom, under hans ögon, som så många passioner rört sig! Denna fullmakt till en löjtnantpost vid gardet, för ett skickligt skjutet bösskott, satte honom från början i en oväntad stillning. Oupphörligt af sin tjenst kallad till hofvet hade han sett defilera framför sig de flesta af dessa ihärdiga adelsmän som den ene efter den andre lurade på konungens celler kardinalens gunst, sysslolös svängande sina värjor i Tuilerierna. Han forskade girigt i alla dessa nya ansigten, lärde sig ifrigt alla dessa klingande namn som återljudade i hans öron. Men förgäfves sökte han dem som han hade mesta intrdsset af att finna: chevalier Landry och grefve ValencåG. De Puylaurens hade varit honom till stor hjelp. Han hade på ett qvickt sätt berättat honom dagens krönika, rik på äregiriga planer och skandaler, och han hade ini