Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 1

—— n — ALWsT— F—— ymmandet af det intressanta föremålet, efter hvad det påstås, det enda, som något europeiskt Museum kan uppvisa. Stockholm har redan fått sin Adresskalender för år 1866 och hos oss är en sådan, att döma af annonser, äfven i görningen. Det är ledsamt nog, att utgifvandet härstädes af en dylik kalender icke skall vara förenadt med den pekuniära vinst, att det kan ske hvarje, utan endast hvartannat år. Då emellertid en tidrymd af 18 å 20 månader vanligen förflyter mellan hvarje dess framträdande inför en vördad allmänhet, och då mantalsoch skattskrifningen förrättas på hösten, synes det oss som detta ganska väl skulle kunna ske straxt på nyåret. Efter Apriloch Oktoberflyttningarne kunde köpare af kalendern, i likhet med hvad som är fallet i Stockholm och Köpenhamn, helt enkelt genom gratis-supplementer underrättas om möjligen inträffade förändringar. För öfrigt önska vi den gagneliga tideboken, oaktadt alla de personligheter den innehåller, hjertligt välkommen, dervid likväl tilläggande den blygsamma önskan, att hon i år måtte lägga sig till ett lika välbehöfligt som ändamålsenligt register öfver stadens kommunala inrättningar m. m. Professor Ljunggren har under fortsättningen af sina föreläsningar kunnat glädja sig åt en lika talrik som intresserad åhörarekrets, och man afvaktar med begärlighet de tvenne sista, hvilka som bekant skola omfatta Bellman och den art af hans skaldelynne, hvilken gör honom berättigad att helsas främst bland vårt lands verkligt humoristiska skalder. Vi ha hört sägas att en eller båda af dessa föreläsningar lära komma att illustreras genom afsjungandet af mera framstående Bellmansmelodier i qvartett, en anordning som icke kan anses annat än som högligen lyckad. Vår tid är tyvärr rentat utfattig på solosångare af nationalskaldens oförgätliga skapelser, och, hvad värre är, at hans sånger och epistlar sjungas vanligen ej mera än på sin höjd de två å tre första verserna. Ja, de finnas, som påstå, att man i Danmark jemförelsevis mera införlifvat sig med dem, och ändå var det om dem som Tegnr en gång sjöng: Det ges ej tid, som dessa toner söfver, Det ges ej land som deras like har. Atterbom, som med snillets skarpa blick uppdagade och i ljuset framlade så mången ädelsten i vår äldre litteratur och som först af alla åt Bellman vindicerat den framstående plats han intager inom vår litteraturhistoria, har redan på sin tid anmärkt detta. Solosångaren har också i allmänhet lättare tör eller rättare mera intresse af att lära sig ett helt stycke utantill, och Bellmansmelodierna, der ansigtsspelet, åtbörderna och efterhärmningen af så många olika tonverktyg spela en så Iramstående roll, måste framför allt sjungas solo. Det lider också intet tvifvel, att föredrag sådane som prof. Ljunggrens säkerligen skola kraftigt medverka till att ytterligare väcka och underhålla intresset för denne rent svenske sångare, som då han under ekarne på Hasselbacken, i källarsalen på Gröna Lund eller i soluppgången vid Brunnsvikens strand, hvars rosiga spegel smått krusade sig för morgonvinden, sakta smågnolande knäppte på strängarne, föga anade, att hans rykte en gång skulle från hans eget fosterland återljuda kring hela den bildade verlden. På Nya Teatern har fru Birde-Neys framstående talang med hvarje nytt parti väckt beundran hos en jemförelsevis ganska talrik publik. Det torde vara obestridligt, att er dramatisk sångerska af så gediget och mång: sidigt konstnärsskap ej snart kommer att hår suppträda. Den som så kommer oss att förgäta fugit irreparabile tempus kan och bör icke SUTARE VETERANEN EEE AE —