Göteborgsposten – 19 januari 1866, sida 1

tt författa ett nytt utlåtande, och det innehöll ford, men inga visor. Så blef det bordagdt öfver julhelgen, — men det låg alls cke till sig. Dagligt Allehanda fortsatte under tiden in stora mission, att ockra på egennyttan och ördomarne, och för bättre verkans skull engagerades särskildt en viss Aegidius, som far ram med ytterlig vildhet. Man undrade hvem lenne Aegidius var, och man kom slutligen ill öfvertygelse derom att han härstammade rån geten Amalthea, hvars skinn beklädde len sköld som Zeus bar vid högtidliga tillfällen. Men Aegidius förmådde platt intet. Så kom den stora dagen då bevillningsutskottet sammanträdde, d. 15 d:s. Ledamöterna samlades, satte sig — och ordförandens klubba föll doft högtidlig. Utlåtandet upplästes. Debatten börjades. Den ene talaren aflöste den andre. Skäl och motskäl anfördes. I förmaket utanför det stora sessionsrummet samlades alltflera åhörare: det var visserligen icke i regeln tillåtet, men man var human för sakens skull. Den gamle d:r Sandberg, som dagarne förut varit illa sjuk, var nu pigg som en mört; han skildrade med lifliga ord traktatens olyckliga följäer för samtid och efterverld, lyxens förderflighet, handelsbalansens förbannelser, den svenska industriens totala undergång, vårt hårda öde att blifva skattskyldigt under den lättsinnigaste nation i verlden, och mera dylikt, som den gode doktorn, kommen i tarten, kan orda om tills han uttröttad dignar ner på stolen. Han assisterades tappert af major Wolffelt, frih. v. Schultzenheim och några embetsbröder, som alla voro mycket starka i sin tro på traktatens riksförderflighet. Hr Muren var den starkaste på motsidan; han satte ej sin tro i pant, utan bjöd på fakta; tuppställ fakta mot fakta, N. H. — sade han — ty här duga inga fraser, huru ofta de än i tryck blifvit upprepade. Ju märkbarare det blef, att majoriteten var för traktaten, desto häftigare anfall på den från motsidan. Frih. Schultzenheim förifrade sig så långt att han antydde, det ministeren, och särskildt en af dess medlemmar, visat starka sympatier för det Bismarckska systemet. Hans mer än oförsynta insinuation hade ingen annan verkan än den för honom obehagliga, att bemötas med allmän indignation. Doktor Ternström bröt den presterligt protektionistiska kedjan, i det att han till ståndsbrödernas stora grämelse förklarade sig biträda traktaten, hvars värde både ur politisk och finansiel synpunkt han högt uppskattade. Hufvudvoteringens utgång känner ni. Den egde rum i thorsdags afton, då äfven flera främmande personer voro tillstädes som åhörare. Men protektionisterna vunno ock en seger, icke i sak, men i form. På friherre v. Schultzenheims förslag inrycktes i utlåtandet, att de fördelar rikets ständer väntat och hoppats af traktaten icke blifvit nöjaktigt vunna. Iäröfver jubla nu protektionisterna, och det må man ej förtycka dem, stackars folk. Det torde blifva dem svårt att uppgifva, hvilka de fördelar rätteligen äro, som vi kunnat få utöfver de som erhållits, och huru det skolat gå till för Sverige att betinga sig större fördelar än de ojemförligt mäktigare nationerna med hvilka Frankrike afslutat lika beskaffade traktater. Men detta skall väl Allehanda nöjaktigt utreda i en ny serie af djupsinniga artiklar af det vanliga slaget. Protektionisterna slogos med häpnad då en bonde, Nils Pettersson från Kalmar län, som AQAAwwwWA — —