Göteborgsposten – 18 januari 1866, sida 1

—— 7— 9 vn— —— —— seller åtminstone ej på mycket länge ... Det är detsamma, jag måsie återfinna honom.! Jag skall återfinna honom! — För all del lugna er! utbrast hertiginnan. Man observerar oss. I — Ni har rätt, madame. Tillåt mig åtminstone tacka himlen som kastat mig i er väg samt att tacka er sjelf för det intresse ni värdigas visa mig. —Sålunda, sade hertiginnan, kan jag räkna er bland antalet af mina vänner? — Ja bland era mest hängifna, madame, svarade Renaud i det han böjde sig ned och tryckte en kyss på hertiginnans parfymerade hand. — Akta er, jag kan komma att en vacker dag påminna er derom! sade hon med ett beundransvärdt småleende. — Ni kan göra det utan förbehåll, madame. Det är sdet minsta man kan begära att jag håller mitt ord, tilllade han med en viss bitterhet i tonen. — Au revoir då, och måtte vi snart återse hvarandra, herr de Francheterre. Härmed aflägsnade sig hertiginnan i det hon nickade låt honom med sitt mest förtjusande småleende på läpparne. — Corbleu! utbrast Puylaurens som närmat sig Renaud, ni tyckes stå på den mest förtroliga fot med hertiginnan de Chevreuse. — Jag! det är andra gången jag talar med henne. — Det är visserligen möjligt. Men jag ville våga